Utvärdering: Argentina

 

1. Argentina

Hur börjar man?

Det är så stort för mig att Argentina vinner VM, utan att jag ser Argentina som ett av "mina" lag. Om detta har jag redan skrivit här.

Jag hade svårt att förstå hajpen i början och det fortsatte nästan turneringen igenom. Någonstans vid semifinalen såg jag att de ändå har en sammanhållning och glöd som de andra guldaspiranterna saknar och som i sig kan bära laget hela vägen trots en del skönhetsfläckar spelare för spelare.

Många av de inbitna tyckarna fick rätt men efter premiären mot Saudiarabien gav de alla gemensamt upp.

Även om det inte såg bedrövligt ut spelmässigt var det ett tecken på att man inte hade skallen om man förlorade mot Saudiarabien med 1-2, trots en ren bjudning av straff.

Det innebar också att man skulle få spela resten av gruppspelet med kniven mot strupen.

Upp mot Mexiko... Ett lag som Argentina visserligen har besegrat många gånger, men som i VM verkligen inte är ett lag man behöver vinna mot. De förlorar helt enkelt väldigt sällan där. Det tog sin timme men sen förlöstes allt av ett sånt vackert mål. Distansskott längs marken av Messi. Och ytterligare en pärla av Fernandez innan slutet.

Parallellen kunde dras till 1990 när Sovjetunionen besegrades i match nr 2 efter den inledande premiärförlusten mot Kamerun.

Men det krävdes fortfarande seger i sista för att vara oberoende av andras insatser. Här blev det dock inget snack om saken. Total dominans och 2-0. Nu såg det ut som att de åtminstone kunde gå ganska långt.

Särskilt som man stod mot Australien i åttondelen. Om det fanns en mina skulle det nog inte komma här. Och även om klarare segrar har skådats var Australien aldrig tillräckligt nära för att överleva här.

Nederländerna i kvartsfinal är alltid en källa till oro för Argentina. Här skulle man verkligen behöva ta fram sitt så kallade A-game. 

Trodde vi. I praktiken var man förvånansvärt nog tydligt starkare och ledde bekymmerslöst med 2-0 innan Van Gaal gjorde sin grej med övergång till brunkarfotboll med Weghorst i huvudrollen. 

Med den nederländska drygheten intakt blev det en underbar svettig och bråkig historia där Leandro Paredes psykbryt är för mig ett av VM:s stora höjdpunkter. Oförklarlig galenskap är något den moderna fotbollen försökt tvätta bort så man gillar när det uppstår. Paredes börjar med en väldigt farlig glidtackling mot Nathan Ake och innan chocken har lagt sig dubblar han med att stiga upp och dynga bollen mot det nederländska avbytarbåset men bänken är tom vid det här laget så ingen träffas. Det hindrar inte att det blir total kalabalik och klungfajt. 

All logik talar för att Argentina åker ur när man tappar 2-0 till 2-2 djupt in på tilläggstiden, men hjälps tillbaka in i matchen av passionen på läktarna och på plan. Alltså det som så ofta är en nackdel men som Argentina beundransvärt gör till en fördel och har flera chanser att avgöra innan förlängningen är över.

Vilket nu blev ytterligare en anledning till att tro på holländarna inför straffarna. Argentina hade ju nästan vunnit två gånger. Men det blev inte ens jämnt. Innan det hann bli tillräckligt illa slog målsumparen Lautaro Martinez in den avgörande straffen.

Och snart bröt allt helvete löst som väntat. Efterspel. Och Messis nu legendariska salva mot det som sägs ha varit Weghorst i mediazonen. Vad nu bobo exakt betyder. Överlag verkade Messi mer argentinare och finare än någonsin. Även om det finns något fint med hans tidigare blyghet känns det också bra att han till slut skakat sig loss från den rollen i vilken han bara lirar gudomlig fotboll och håller tyst.

Lyckligtvis fick det framgångsrika men överväldigade Argentina pusta ut i semifinalen mot Kroatien som ju blev den enklaste segern i hela VM för deras del. Julian Alvarez fortsatte att löpa och slänga sig in med huvudet före mot målvakter och det gav en omdiskuterad straff innan han i nästa skede krockade sig fram till ett märkligt klumpigt solomål. Och så Messis överskattade men ändå imponerande räd vid 3-0.

Final mot Frankrike. Repris på 2018 års kanske mest minnesvärda match då Argentina som enda lag i turneringen skakade om de blivande världsmästarna men såg sig besegrade med 3-4.

Frankrike hade dittills haft en mycket rimligare väg till finalen där man aldrig riktigt haft kniven mot strupen utan blott ett fåtal gånger känt av ett visst hot men inte mer. Mbappes snabbhet mot Argentinas starka men osmidiga försvarslinje oroade.

Men vi fick en total besvikelse från fransmännens sida. Det var Argentinas match till 3/4. Burna framåt av publiken och den egna oerhörda viljan. Det som gett dem en triumf mot Nederländerna i kvarten. Di Marias avslut på kontringen till 2-0 är en kandidat till VM:s vackraste mål.

Men så rasar allt på några minuter kvarten innan slutet. Frankrike får en livlina via straff och utnyttjar den omgående när Mbappe visar kyla på volley, kvitterat till 2-2.

Nederländnera all over. 

Men det gäller även förlängningen där Argentina än en gång lyfter sig när man väntar på fallet. Det lite röriga 3-2-målet som Messi får in borde ha blivit segermålet. En på flera sätt felaktig straff för Frankrike följt av avgörande på straffsparksläggning i en final var säkert roligare för de neutrala men i min värld är inte det den optimala fotbollen.

Den här gången är läget inför straffläget något annorlunda. Argentina har gjort det bra i förlängningen och har haft den sista farliga chansen som Lautaro Martinez givetvis bränt. 

Men dessförinnan har straffhjälten från kvarten Emiliano Martinez i ett och samma läge stått för VM:s främsta räddning samtidigt som han fullständigt ändrat VM-historien. Man är lika imponeard av hans benparad som man lider med Kolo Muani som kommer att få leva med detta i resten av sitt liv.

Således har Frankrike också något att förlora när straffarna ska slås. Och det gör dem. Även detta blir likt kvartsfinalen mot Nederländerna på så sätt att Frankrike väldigt snabbt börjar skjuta sig bort medan Argentina hämtar styrkan när den behövs som mest.

Till slut är 36 års väntan över. Förbannelsen är bruten. Två år efter Maradonas bortgång är Argentina världsmästare igen. För tredje gången i historien.

Man vinner inte VM på att ha världens bästa individer på plan utan på att hantera desperationen på rätt sätt. Omvandla energin omkring sig till styrka. Det är som sagt ofta en börda men ibland är det till ens hjälp. Det är svårt att förklara det men det bara kändes som att det var dags nu. Man hade varit för fula på att vinna, för bra för att vinna och för dåliga för att vinna. Här hade man lite av varje och hade vunnit Copa America för första gången på nästan 30 år det föregående året. 

Och så den där Lionel Messi förstås. Den individualisten som de ändå hade i laget. Han vars historia bidrog till den överväldigande känslan att det var dags nu. Det var tvunget att bli så den här gången. Han hade ju aldrig vunnit VM som man brukar säga i dessa individcentrerade tider.

"Han" borde ha vunnit den 2014. Argentina blev rånat på olika sätt i den finalen. Men hans roll hade i så fall inte varit lika stor som den blev nu åtta år senare. 

Messi var inte utomjordisk som han var i sina bästa Barca-dagar då han kunde bara sänka huvudet, dribbla och väggspela sig förbi försvaren. Och det är inte så man ska vinna VM i den vuxna världen. 2022 är han navet i landslaget och utnyttjar sina lagkamrater. Någon räd hit och dit bjuder han på men mest är det de briljanta framspelningarna som Alvarez går i döden för, och de behärskade avsluten från distans. Messi var riktigt bra i detta VM men på ett annat sätt än sin prime i ligafotbollen. Jag tror jag talar för alla när jag säger att han gjorde sitt bästa VM någonsin oavsett guldmedaljen.

Är han bäst genom alla tider? Nej, det hävdar jag bestämdhet att han inte är. Maradona är fortfarande Maradona. Men aldrig har Messi haft ett bättre case. För där man i ligafotbollen kan peka på hur mycket lättare det är att ha show när ojämnheten är mångdubbelt större än Diegos tid i Italien, är inte landslagsfotbollen idag ojämnare än vad den var på Diegos tid. Snarare är den väl jämnare... Dock inte lika brutal och ogästvänlig överlag.

Men det är mest en parentes. Den här eviga diskussionen om vilken individ som är bäst är så trött vid det här laget och jag deltar mest för att jag har det i ryggraden att värna fotbollshistorien och slåss för min hjälte Diego Armando Maradona.

Det viktiga är att Argentina är världsmästare och Lionel Messi som aldrig bad om att få vara en del av den här vulgära fotbollskommersialismen avslutar sin fotbollssaga på ett fint sätt. Det är inget jag missunnar honom bara för att det är i enlighet med deras manus.

Om fyra år kommer VM vara något annat. Det är slutet på en nästan 100 år lång era där vi haft något tillsammans under en sommar. Då är splittringen ett faktum. Men delar av det kommer vi att ha gemensamt och det är så fint att för första gången sedan 1990 gå in i ett VM där Argentina är regerande världsmästare.

4 segrar

2 oavgjorda

1 förlust

15 gjorda mål

8 insläppta mål