Min krönika från Svenskafans.com Italien, ett ämne som jag tycker är tillräckligt viktigt för att klistras in även här:
Myten om de sju systrarna
Parmaredaktionens Kian Aslan gav ifrån sig en känga till den italienska fotbollen som har rört om lite på forumet. Jag tillhör de som ser utspelet mest som en reaktion på det faktum att Parma åkt ur Serie A. Som supporter till ett lag som spelat nästan hela säsongen med kniven på strupen, förstår jag att man blir arg, och minns alla matcher där man fått det mesta emot sig, utan att det sällan blivit alltför mycket väsen av det. För att man är en liten skitklubb som ingen bryr sig om, ur ett cyniskt perspektiv.
Men det som kanske drog min uppmärksamhet ännu mer, är att idén om De sju systrarna åter lades fram som kontrasten till dagens Serie A som är än mer cynisk än förr. En liga där, förutom spelet kring själva fotbollen, titelstriden bara är relevant för de få klubbar som med astronomiska medel har lagt sig på en högre nivå än de andra; De tre stora, plus Roma som på 2000-talet har etablerat sig som en storklubb även på det sportsliga planet.
Vilka är då De sju systrarna?
Inter, Milan, Juventus, Roma, Lazio, Parma och Fiorentina.
Jag vet inte vem som har myntat uttrycket, men jag skulle tro att det är någon skribent på någon italiensk tidning någonstans som någon gång på slutet av 90-talet tyckte att det lät vackert, och kastade ut det i media. Idag används det mest som verklighetsflykt, och - enligt min åsikt – omedveten historieförfalskning. Huvudtanken är att det fanns en tid på 90-talet där alla dessa sju lag dominerade den italienska fotbollen, bjöd på fantastiska drabbningar och stred tillsammans om scudetton, vilket således gjorde toppstriden till Serie A färgsprakande på ett sätt som vi inte ens är nära att skåda idag.
För de som var för unga för att minnas eller ens varit med om Serie A på 90-talet vill jag omedelbart konstatera att den beskrivningen är en myt och inget annat.
Det finns inga, och det har aldrig funnits några, sju syskon. Var gränsen går mellan lögn och myt tänker jag inte beröra här. Men en sak har de gemensamt; de har ingen med sanningen att göra. Det är dags för alla att vakna och sluta lura sig själva med fantasier om en guldålder som inte existerar. Eller rättare sagt, det har funnits en guldålder sett till kvaliteten i form av det överlägsna antalet världsstjärnor i Serie A för 10-15 år sen. Men en bredare titelstrid än vad vi har idag var knappast det som vi upplevde på 90-talet. Trots vad idén om De sju systrarna vill säga, eller Hasse Backe på TV4:s studio förra året. Ett återblick på 90-talets Serie A:
Efter att Napoli vunnit 80-talets sista säsong 1989/90, blev Sampdoria ligamästare året efter, utan någon riktig utmanare. Blucerchiati leddes av den gamle juggetränaren Boskov, hade nyss vunnit Cupvinnarcupen, och i dessa dagar innan Bosman kom man riktigt långt med spelare som Attilio Lombardo, Roberto Mancini, Pietro Vierchowod och Gianluca Vialli. Året därpå var Sampdoria nära att vinna Europacupen. Men i ligan var det ett annat lag som nu dominerade, och det var början på deras stora era. Fabio Capello hade tagit över Milan efter Arrigo Sacchi, och blandat dennes disciplinfotboll med några av de största stjärnorna i den europeiska fotbollen. Till den holländska trion anslöt Jean-Pierre Papin, Dejan Savicevic, Marcel Desailly, Zvonimir Boban etc., och tre år i rad vann man ligan och följde upp dessa med Champions League-finaler. Inget lag har dominerat Serie A på samma sätt sedan dess, så hur är det egentligen med det där att Serie A har blivit ojämnare? Det känns snarare som att mycket av det tråkstämpel som den italienska ligan idag dras med i Sverige har att göra med alla de där veckorna i början av 90-talet när man den ena efter andra veckan fick se Milan vinna med 1-0 eller 2-0.
Alla imperier faller. Så även Milan efter den där oförglömliga segern i Aten mot Barcelona våren 1994. Men deras fall innebar inte början på De sju systrarnas kapitel.
Det innebar bara inledningen på en ny storhetstid för Juventus, som 1995 vann ligan för första gången på nio år. Det följdes upp med ligasegrar även 1997 och 1998, samt tre raka CL-finaler 1996-1998. De återstående två säsongerna i decenniet, 1996 och 1999, vann Milan.
Nästan hela 90-talet delades alltså av Milan- och Juventus storhetsperioder.
Visserligen vore det felaktigt att beskriva tiden som en tvåkamp rakt igenom. Juventus hade sina mindre lyckade säsonger i början, och Milan hade några riktiga lågvattenmärken på den senare delen av 90-talet, där man rentav fick infinna sig i att vara ett mittenlag. Men att andra lag under dessa perioder kunde fixa topplaceringar säger inte så värst mycket när det ändå nästan alltid har handlat om klar dominans från ett av dessa två storlag. Framförallt har det aldrig funnits mer än två-tre lag som ens haft chansen att vinna scudetton. Precis som dagens Serie A. En titt på de andra berörda lagens prestationer under decenniet visar detta.
Parma var fram till 1997 aldrig någon titelkandidat. Framgångarna ute i Europa tidigare visar inte mer än att den italienska ligan då var exceptionellt bra jämfört med resten av Europa, och att man helt enkelt, likt många andra exempel idag, hade utvecklats till ett riktigt bra cuplag. 1997 blev också den enda säsongen där Parma var inblandade i titelstriden. Där ryker ena systern.
Fiorentinas inledning på 90-talet var allt annat än framgångsrikt. Efter två mittenplaceringar åkte man ur Serie A 1993. Bortsett från 1999 var laget aldrig ett lag för titelracet. Dessutom var man alltför långt borta från scudetton när den säsongen väl kom till sin ända. I övrigt finns en tredjeplats 1996, men den säger inte så mycket mer än de resultat som dagens Fiorentina visar upp. Där ryker andra systern.
Romas 90-tal skiljer sig sportsligt inte så mycket mer än vad som med enstaka undantag präglar hela klubbens historia fram till 2000-talet; en kamp mot Lazio om att vara bäst i Rom, på bekostnad av kampen mot de tre jättarna från nord. Det är ingen slump att man i ligan under hela 90-talet inte åstadkom mer än en fjärdeplacering 1998. Där ryker den tredje systern.
I takt med att Sergio Cragnotti pumpade in pengar i Lazio, klättrade klubben steg för steg uppåt i nivå och status. Vid mitten av 90-talet blev man ett erkänt topplag och på slutet kunde man, med en av Europas starkaste trupper, etablera sig som titelaspirant, innan man till slut vann ligan år 2000. De närmaste säsongerna innan och efter var det nära, men inte tillräckligt. Att Lazio på slutet av 90-talet var ett storlag är helt riktigt. Men likväl fanns det då inte mer än två-tre lag som konkurrerade om scudetton. Med andra ord är det ingen större skillnad mot bredden i toppen idag. Det som har hänt är att Roma har tagit Lazios plats som titelkandidaten utöver de tre stora. Det är ett ironiskt faktum att Romlagens ligatitlar i början av 2000-talet, som markerar slutet på en period av åtta år där Juventus och Milan delat på titlarna, för den som tror på idén om De sju systrarna, markerar just slutet på den eran. Det är då Parmalats pengar tar slut och Fiorentina går i konkurs.
Och så sist men inte minst; Pazza Inter, vars plats i diskussionen inte är lika relevant eftersom laget under de senaste åren varit ett av de enda lagen som haft potentialen att vinna ligan – därmed säger deras tidigare resultat på 90-talet inte så mycket om huruvida det tidigare funnits en guldålder bestående av sju systrar eller inte. Inters 90-tal var såklart kaotiskt, och fram till Ronaldos ankomst spelade man en biroll bakom Milan och Juventus. Man vinner inga scudetti med Maurizio Ganz i anfallet.
Man kan undra varför tanken då överhuvudtaget existerar. Men det är inte så svårt att genomskåda vad konstruktionen bygger på. De sju systrarna är helt enkelt De tre stora, huvudstadslagen, en av klubbarna med flest Serie A-säsonger bakom sig, plus Parma som då kanske var det mest etablerade topplaget under de allra största. Med andra ord, några av de mest klassiska klubbarna i den italienska fotbollens historia, plus Parma. Förmodligen myntades uttrycket någon gång när lag som Torino, Genoa och Napoli befann sig i Serie B eller toppdivisionens nedre regioner. För grupperingen är så godtycklig att man egentligen lika gärna skulle kunna tala om de tio systrarna, och även inkludera just Torino och Napoli, samt Sampdoria, som alla var topplag i början av 90-talet. Eller varför inte elva med Genoa. Ska Bologna och Udinese ansluta som tolv och tretton? Cagliari och Verona?
Myten om De sju systrarna existerar idag som en vacker verklighetsflykt. I verkligheten saknar den substans. Den är en bluff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar