Det händer saker...

Det blev en minst sagt tokig omgång av Serie A.

Det allra viktigaste är att Cagliari säkrade kontraktet med stil och klass. Empoli och Parma förlorade, vilket innebär att vi hade grejat det ändå. Ändå vann vi med 2-0 borta i Firuli. Saknar nästan ord för det.

Men det var verkligen inte så jag hade räknat med att den definitiva räddningen skulle se ut. Här satt jag och kollade på medan serieledarna febrilt jagade målet som skulle rädda dagen, medan Cossu och gänget komfortabelt spelade hem matchen mot Udinese.

Inter, ja... Luktar nytt fiasko långa vägar. Blev lite av en repris på 5 maj 2002. Ett lag som inte har något att spela för. Man får en kanonstart, chockas med kvittering, men tar ledningen igen. Och tappar den, igen. Men därefter blir det lite annorlunda. Inte 4-2 till Siena, men straff för Inter och Materazzi missar!

Straffsituationen såg jag bara en gång. Ena ögat var på skärmens stream där Semioli gjorde det förlösande 2-1-målet mot Parma. I det läget tyckte jag mest att det var kul för de lila, till skillnad från början när jag tyckte mig se hur hela dagen skulle sluta med obehagligheten att vi skulle behöva ta poäng i sista matchen mot Reggina. Men nu när Semioli gjorde målet kändes det ganska klart ändå med tanke på läget på Stadio Friuli.

Nu handlade det mer om att Fiorentina återerövrade det fjärdeplats som jag tycker att man trots allt förtjänar. Napoli gjorde nämligen det som jag höjde varningens finger för senast; såg till att ge de mäktiga från norr något att sura över. 3-1 mot Milan.

I det läget var Parma redan ute ur Serie A. Faktum är att hela bottenstriden, konstigt nog, redan var avgjord.

Då gjorde Del Piero 1-1 på Olimpico mot Catania. Det målet innebar följande saker:

* Catania har något att spela för när man möter Roma hemma i sista omgången

* Parma har något att spela för när man möter Inter hemma i sista omgången

* Empoli har något att spela för när man möter avsågade Livorno hemma i sista omgången

* Roma gladdes åt att Inters motståndare (Parma) i sista omgången plötsligt hade något att spela för

* Inter gladdes åt att Romas motståndare (Catania) i sista omgången plötsligt hade något att spela för

Så mycket innebar Alessandro Del Pieros mål. Det gjorde den sista omgången sådär 700 gånger intressantare.

Frågan är om det var Roma eller Inter som mest vann på den. Jag lutar åt det senare. Eftersom Inter tydligen har lättare att drabbas av frossa, ligger det i deras intresse att det finns en hygglig chans till poängförlust för Roma, snarare än att se den egna möjligheten att vinna komfortabelt. För vinna komfortabelt i dessa lägen kanske inte riktigt hör ihop med Pazza Inter som definitivt är tillbaka. Så länge Roma inte vinner på Sicilien nästa söndag vinner Inter scudetton.