17. Catania
Innan säsongen började såg jag en bild på Catanias nya tränare Silvio Baldini och bestämde mig direkt för att Catania kommer att åka ur Serie A. En sån skojare till utseendet kunde omöjligen göra något vettigt av ett fotbollslag. Baldini inledde premiären med att bokstavligen sparka Parmatränaren Di Carlo i baken, för vilket han fick flera matchers avstängning. Men Catania gick bra i början. Inte riktigt samma succé som återkomsten förra säsongen, men ändå var det nog få bottenkonkurrenter som då orkade hoppas på Catania som en räddningsplanka. Spinesi och Mascara höll fortfarande, men det var Peruanen Vargas som stal showen den här gången, helt och hållet. Överlag blev årets Catania en mindre ojämn variant av förra säsongen, där man sjönk som en sten i tabellen efter att ha leget top 5 i början. Till slut räddade man sig kvar i den sista matchen, hemma mot Chievo. Precis som den här gången. Det var verkligen inte långt borta att Empoli till slut knep den sista halmstrån. Och frågan är om det inte hade hänt om Roma inte hade gett upp, eller vad man nu ska kalla det.
16. Reggina
Mesto och Bianchi stack och alla visste att Reggina den här gången var riktigt illa ute. Trots att man inte fick -15 i baken direkt. Å andra sidan kom den gamle hjälten Francesco Cozza tillbaka. Men det gick hem igen. Reggina är en av de absolut värsta överlevarna i Serie A. Det blev uppförsbacke ganska omgående. Omkring årsskiftet började så maskineriet att komma igång, och tack vare hemmaspelet klättrade man steg för steg, medan Empoli, Parma och Catania fick det allt svårare. Inte undra på det - Orreste Granillo är en av de mest eldiga på stöveln, matchdagar - Med säsongens första bortaseger tre omgångar från slutet mot Catania var det ganska tydligt att man skulle klara sig igen.
15. Torino
Corini, Diana, Di Michele, Recoba, Rosina, Barrone... Det är några av de spelare som ingick i Torinos trupp den här säsongen. En femtondeplats får räknas som ett fiasko. Själv förväntade jag mer men kan inte säga att det var svårt för mig att förstå varför det inte gick så bra. Jag tror att Torino omsätter för många spelare. Urbino Cairo verkar tyvärr inte vara den rätta presidenten för Torino helt och hållet. Han har cashen, men någon kontinuerligtet lär vi inte se hos Toro på ett bra tag. Det finns ingen fast grund i Torino. Därför kunde inte ens en så skicklig lagtränare som Walter Novellino föra laget upp till övre halvan. Det blev De Biasis uppgift att än en gång anställas som tränare för Torino och rädda laget utan att briljera. Vi ska dock minnas att efter en knackig inledning var Torino ett formstarkt lag så sent som mitten av mars. Man vann inte mycket, men förlorade sällan, mindre än många lag kring Uefacupplatserna. Åtta matcher utan nederlag och så kom Cagliaris överkörning på Sant'Elia. 0-3 och granata började förlora och förlora, innan man med nöd och näppe klarade sig. En spelare som för mig personligen står ut är Gianluca Comotto, som var med redan 2002/03 - en säsong som fansen säkert vill glömma. Det var senaste gången som Torino åkte ner till Serie B, och vägen dit var verkligen inte rolig. Jag minns Comotto då som en riktig klantskalle. Idag kanske han inte är någon kanonlirare, men han har blivit en riktigt tung härförare. Se bara till att inte dra honom i håret.
Innan säsongen började såg jag en bild på Catanias nya tränare Silvio Baldini och bestämde mig direkt för att Catania kommer att åka ur Serie A. En sån skojare till utseendet kunde omöjligen göra något vettigt av ett fotbollslag. Baldini inledde premiären med att bokstavligen sparka Parmatränaren Di Carlo i baken, för vilket han fick flera matchers avstängning. Men Catania gick bra i början. Inte riktigt samma succé som återkomsten förra säsongen, men ändå var det nog få bottenkonkurrenter som då orkade hoppas på Catania som en räddningsplanka. Spinesi och Mascara höll fortfarande, men det var Peruanen Vargas som stal showen den här gången, helt och hållet. Överlag blev årets Catania en mindre ojämn variant av förra säsongen, där man sjönk som en sten i tabellen efter att ha leget top 5 i början. Till slut räddade man sig kvar i den sista matchen, hemma mot Chievo. Precis som den här gången. Det var verkligen inte långt borta att Empoli till slut knep den sista halmstrån. Och frågan är om det inte hade hänt om Roma inte hade gett upp, eller vad man nu ska kalla det.
16. Reggina
Mesto och Bianchi stack och alla visste att Reggina den här gången var riktigt illa ute. Trots att man inte fick -15 i baken direkt. Å andra sidan kom den gamle hjälten Francesco Cozza tillbaka. Men det gick hem igen. Reggina är en av de absolut värsta överlevarna i Serie A. Det blev uppförsbacke ganska omgående. Omkring årsskiftet började så maskineriet att komma igång, och tack vare hemmaspelet klättrade man steg för steg, medan Empoli, Parma och Catania fick det allt svårare. Inte undra på det - Orreste Granillo är en av de mest eldiga på stöveln, matchdagar - Med säsongens första bortaseger tre omgångar från slutet mot Catania var det ganska tydligt att man skulle klara sig igen.
15. Torino
Corini, Diana, Di Michele, Recoba, Rosina, Barrone... Det är några av de spelare som ingick i Torinos trupp den här säsongen. En femtondeplats får räknas som ett fiasko. Själv förväntade jag mer men kan inte säga att det var svårt för mig att förstå varför det inte gick så bra. Jag tror att Torino omsätter för många spelare. Urbino Cairo verkar tyvärr inte vara den rätta presidenten för Torino helt och hållet. Han har cashen, men någon kontinuerligtet lär vi inte se hos Toro på ett bra tag. Det finns ingen fast grund i Torino. Därför kunde inte ens en så skicklig lagtränare som Walter Novellino föra laget upp till övre halvan. Det blev De Biasis uppgift att än en gång anställas som tränare för Torino och rädda laget utan att briljera. Vi ska dock minnas att efter en knackig inledning var Torino ett formstarkt lag så sent som mitten av mars. Man vann inte mycket, men förlorade sällan, mindre än många lag kring Uefacupplatserna. Åtta matcher utan nederlag och så kom Cagliaris överkörning på Sant'Elia. 0-3 och granata började förlora och förlora, innan man med nöd och näppe klarade sig. En spelare som för mig personligen står ut är Gianluca Comotto, som var med redan 2002/03 - en säsong som fansen säkert vill glömma. Det var senaste gången som Torino åkte ner till Serie B, och vägen dit var verkligen inte rolig. Jag minns Comotto då som en riktig klantskalle. Idag kanske han inte är någon kanonlirare, men han har blivit en riktigt tung härförare. Se bara till att inte dra honom i håret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar