Århundradets osexigaste final blev inte så illa trots allt. Det märktes att matchen gick i Moskva. Låg något ihåligt mörkt och kallt över TV-bilden, och så kryddades det med det som såg ut som ösregn. Naturligtvis höll jag tummarna för Man United. Synd att de kan lägga ännu en titel till i skåpet i kampen mot det riktiga traditionslaget i England, Liverpool, men såhär 50 år efter flygkatastrofen i München måste man ju säga att det var ett passande tillfälle för Fergusons mannar att segra, och på det sättet åtminstone plocka fram en uns av tradition i denna moderna fotbollens våta dröm.
Chelsea tycker jag inte ett dugg synd om. Inte John Terry heller. Svenska machowannabegängets gullgosse nummer ett, som enligt vad jag förstår är en riktig diva utanför plan. På plan är han mest surskallig, men det går inte att bortse från att han är en riktigt bra mittback. Om jag gräver och letar kan jag känna lite medlidande för Nicolas Anelka, en spelare som inte kan beskyllas för att ha varit en rövslickare någon gång i den kaotiska karriär som han har haft.
Talande att Chelsea spelade i speciella finaltröjor. Visar ju hur mycket tradition som finns i dagens Chelsea. Därför har de också nollkänsla för just traditionen. För man tänker sig annars att det skulle vara vackert för supporters om spelarna fick lyfta bucklan i samma tröjor som de har burit hela den långa vägen.
Edwin Van der Sar är ingen jävla hjälte. Uselt av honom att två gånger på raken släppa in svaga straffar från Lampar och Ashley Cole trots att han nuddar bollen. Sen gör han inget mer än att rädda Anelkas dåliga straff.
Är det nån som är hjälte i United är det väl de som satte klockrena straffar. Teves som såg helt förstörd ut i ansiktet när han skulle lägga sin. Nani som trots sin orutin gick fram och slog det straff som kunde ha blivit avgörande. Hargreaves klockrena när det såg ut som att laget skulle vara totalt demoraliserat. Och framförallt Ryan Giggs, som med sina 17 år i Uniteds A-lag måste ha varit bland de mest känslosamma i den här matchen. Han har burit på mycket historia för klubben, och därmed skulle det såra honom värre att misslyckas med uppgiften att hedra offren från 1958. Ändå gick han fram i regnet och slog en iskall straff. Heder till karln.
Om matchen i helhet... Som alla andra säger borde United ha avgört tidigt. Satt in 2-0. Men Chelsea kom tillbaka och i efterhand måste det svida rejält att man inte vann. Lampards träff på insidan av krysset framförallt.
Men så är det med Ferguson. Han har förlorat många semifinaler, men när han väl tar sig igenom har han en jäkla tur. Det här går inte att jämföra med Bayernmatchen, men herregud, hur kunde Terry missa den där straffen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar