Har ibland tyckt att det här med kulten kring spelare som varit med länge varit lite överdriven, eftersom det verkar ha varit en automatisk grej; för varje spelare var det bara att spela på, så skulle de en dag vara en riktig räv på 35 år som alla skulle respektera för han har "varit med om så mycket". Samma spelare som utsattes för hån när han är 27 är värsta kungen sju-åtta år senare bara för att han fortfarande står där.
Oavsett vad jag tycker om det generellt, finns det skillnad på spelare som hela tiden finns där, och Paolo Maldini.
Inte ens veckan innan hans avslutningsmatch på San Siro insåg jag hur anmärkningsvärt det verkligen är för mig.
För mig är Maldini nämligen ett unikum.
Innan jag går in på det kan jag bara konstatera att han höjer sig över resten för att 25 år i Milans A-lag är verkligen så otroligt som det låter. Maldini har genomlevt flera dynastier i Milantröjan och även om det har funnits några svagar år hit och dit, har han under en kvarts sekel varit en spelare för ett av världens största fotbollsklubbar. Det är skillnad på det och att varva ner i Wolves, Brescia eller Rayo Vallecano. Det är inte eller så att han bara har suttit av sina sista år på bänken, för ett par inhopp hit och dit i obetydliga matcher. Kanske har han rent sportsligt inte varit lagets mest viktiga spelare på sistonde, men han har ändå varit med och spelat stormatcher, och sällans gjort bort sig.
Det är ingen slump att han har lyckats med det. Att vara en ansvarsfull kapten i 40-års ålder är väntat, men Maldinis rykte som ett riktigt proffs fanns redan där när han var 25 år, om inte tidigare, och det är det som gör honom så respekterad och omtyckt. Många har kallat Del Piero och Raul för gentlemän, men jag har sett en hel del gnäll och divafasoner från dem. Med Maldini är det annorlunda. Bara en gång har jag sett hans gnälliga sida, och det var under EM-semfinalen 2000 när Italien trots en tidig utvisning och två straffar emot sig, gick vidare mot värdlandet Holland på straffar. "Du är galen", demonstrerade Paolo för domaren och fick ett gult kort, efter en hörnsituation.
Min bild av Maldini som den ultimata gentlemannen i fotboll kommer från en gruppspelsmatch i Champions League i början av 2000-talet. Milan mötte Deportivo La Coruña på hemmaplan i sista omgången, och var piskat att vinna för att gå vidare till kvartsfinal, samtidigt som Depor behövde kryss för att säkra samma sak.
Det rör sig mot slutminuter, med 1-1 på resultattavlan. En Deporspelare ligger på planen skadad. Inte rätt läge för Milan att vara sportslig och slå ut bollen. Det är dock det som Roque Junior gör. Hans lagkamrater blir vansinniga på honom och hela arenan följer med burop. Roque ser nästan gråtfärdig ut. Då kommer Maldini fram bakifrån och klappar honom på axeln. Det finns många spelare som sätter på sig bindeln och skriker på sina lagkamrater hela matchen. Och så finns det Paolo. Säkerheten själv. Stil och klass.
Så, hur var då Paolo ett unikum för mig?
Han är den ende fortfarande aktive spelaren från den dagen som jag började följa fotbollen för 19 år sen, i samband med VM 90. Säkert finns det någon kotte någonstans som just nu gör några matcher i division III någonstans på jorden, men det räknar jag inte riktigt in. Jag har inga starka minnen av Maldini från den turneringen. På en åttaåring som mig gav han inte samma intryck som till exempel Giannini eller Schillacci, men han fanns där i alla fall. Och än idag. Vem kommer ens nära?
Inte ens maratonmannen Ryan Giggs. Jag vet inte när Giggs formellt tillhörde Uniteds A-lag, men han slog inte ingenom där förrän hösten 1991 (om inte senare?). Alltså slås han av Paolo med ett helt år.
Så är det. När nästa säsong rullar på är det första gången i hela mitt fotbollsliv som Paolo Maldini inte finns där. Snacka om slutet på en era.
Oavsett vad jag tycker om det generellt, finns det skillnad på spelare som hela tiden finns där, och Paolo Maldini.
Inte ens veckan innan hans avslutningsmatch på San Siro insåg jag hur anmärkningsvärt det verkligen är för mig.
För mig är Maldini nämligen ett unikum.
Innan jag går in på det kan jag bara konstatera att han höjer sig över resten för att 25 år i Milans A-lag är verkligen så otroligt som det låter. Maldini har genomlevt flera dynastier i Milantröjan och även om det har funnits några svagar år hit och dit, har han under en kvarts sekel varit en spelare för ett av världens största fotbollsklubbar. Det är skillnad på det och att varva ner i Wolves, Brescia eller Rayo Vallecano. Det är inte eller så att han bara har suttit av sina sista år på bänken, för ett par inhopp hit och dit i obetydliga matcher. Kanske har han rent sportsligt inte varit lagets mest viktiga spelare på sistonde, men han har ändå varit med och spelat stormatcher, och sällans gjort bort sig.
Det är ingen slump att han har lyckats med det. Att vara en ansvarsfull kapten i 40-års ålder är väntat, men Maldinis rykte som ett riktigt proffs fanns redan där när han var 25 år, om inte tidigare, och det är det som gör honom så respekterad och omtyckt. Många har kallat Del Piero och Raul för gentlemän, men jag har sett en hel del gnäll och divafasoner från dem. Med Maldini är det annorlunda. Bara en gång har jag sett hans gnälliga sida, och det var under EM-semfinalen 2000 när Italien trots en tidig utvisning och två straffar emot sig, gick vidare mot värdlandet Holland på straffar. "Du är galen", demonstrerade Paolo för domaren och fick ett gult kort, efter en hörnsituation.
Min bild av Maldini som den ultimata gentlemannen i fotboll kommer från en gruppspelsmatch i Champions League i början av 2000-talet. Milan mötte Deportivo La Coruña på hemmaplan i sista omgången, och var piskat att vinna för att gå vidare till kvartsfinal, samtidigt som Depor behövde kryss för att säkra samma sak.
Det rör sig mot slutminuter, med 1-1 på resultattavlan. En Deporspelare ligger på planen skadad. Inte rätt läge för Milan att vara sportslig och slå ut bollen. Det är dock det som Roque Junior gör. Hans lagkamrater blir vansinniga på honom och hela arenan följer med burop. Roque ser nästan gråtfärdig ut. Då kommer Maldini fram bakifrån och klappar honom på axeln. Det finns många spelare som sätter på sig bindeln och skriker på sina lagkamrater hela matchen. Och så finns det Paolo. Säkerheten själv. Stil och klass.
Så, hur var då Paolo ett unikum för mig?
Han är den ende fortfarande aktive spelaren från den dagen som jag började följa fotbollen för 19 år sen, i samband med VM 90. Säkert finns det någon kotte någonstans som just nu gör några matcher i division III någonstans på jorden, men det räknar jag inte riktigt in. Jag har inga starka minnen av Maldini från den turneringen. På en åttaåring som mig gav han inte samma intryck som till exempel Giannini eller Schillacci, men han fanns där i alla fall. Och än idag. Vem kommer ens nära?
Inte ens maratonmannen Ryan Giggs. Jag vet inte när Giggs formellt tillhörde Uniteds A-lag, men han slog inte ingenom där förrän hösten 1991 (om inte senare?). Alltså slås han av Paolo med ett helt år.
Så är det. När nästa säsong rullar på är det första gången i hela mitt fotbollsliv som Paolo Maldini inte finns där. Snacka om slutet på en era.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar