torsdag 7 maj 2009

Por el futbol

Ett stort tack till Andres Iniesta för mitt största lyckoutbrott i fotbollssammanhang på nio år. Då slog Sylvain Wiltord in kvitteringen i den 94:e minuten av EM-finalen mot Italien.

Jag är ingen Barcasupporter, men när så gott som varje resultat gått emot min vilja i årets turnering, kunde jag inte fatta att jag fick en liten kexsmula att bita på med två minuter kvar av en hopplös match, där Barcelona dominerade spelet, men förmådde inte skapa tillräckligt med vassa chanser utav det.

Ändå var det en seger för fotbollen. Barcelona är en riktig fotbollsklubb, Chelsea är en oligarks leksak. De är varandras motsatser. Så det räcker för mig att Barca går vidare. Men även fotbollsmässigt var Barca det bättre laget sett över två matcher. Att de inte fick tillräckligt med chanser igår kan inte jämföras med Chelseas anfallspel förra veckan, som var helt obefintlig.

Och visst, Chelsea skapade några chanser igår. Men det gjorde också Sverige mot Argentina i VM 2002. Den matchen är allmänt känt som kanske den värsta spelmässiga utskåpning som Sverige har fått ustå i storturneringarnas historia. Ändå var Sverige väldigt nära att få in 2-0 innan den argentinska kvitteringen kom till på straff.

Orsaken? Att Anders Svensson med sitt frisparksmål hade skapat desperation hos Argentina. Då är det lätt att komma fram till kontringar. På samma sätt var det igår. Barca var numret större i matchens inledning, men ett ganska tursamt mål av Essien ändrade på förutsättningarna. Då kunde inte längre Barca spela utan ängslan, och Chelsea kunde försvara sig med ena benet i en final. Sånt är tacksamt.

Inga kommentarer: