You said it, Didi

Jag kastar in handduken. Att vår fotbollsmedia har en tendens att prioritera den engelska fotbollen till orimliga gränser är ingen hemlighet, inget nytt. Men att det kunde vara såhär illa hade inte ens en sån som jag kunnat ana. Livet är ironisk. Efter att i ett år ha gnällt på Marcus Birro för hans omotiverat polariserade artiklar, finner jag mig i en svensk mediebild som inte står så långt från den romantiske göteborgarens ofta vansinninga vinklingar.

Det finns bara två ställen i hela världen där gårdagens Champions-semi kunde summeras på följande sätt: Chelsea var på väg till final, men blev rånade av domaren.

Det ena av dessa ställen är Stamford Bridge.

I en fotbollsmatch dyker det oftast upp 5-6 straffsituationer, varav de flesta frias. För den ensidiga hemmapubliken är varje sådan situation en bestulen straffspark. Så var det också igår för de som höll på Chelsea på The Bridge.

Normalt stannar det också där.

Men det finns ett annat ställe och det heter Sverige.

Vår media har "förståelse" för att Chelseagänget visar på ilska och avstår inte gärna från att prata om alla dessa straffsituationer. Alla dessa 50-50-lägen som enligt Chelsealogik borde summeras till i alla fall en straff.

Att den logiken är helt bakvänd verkar inte beröra våra journalister särskilt mycket.

Inte heller verkar de ha gått upp för dem att Chelsea fick en minst sagt "tveksam" utvisning med sig efter 66 minuters spel.

Hiddink i sin tur talar om att hans lag har blivit rånat, och att han inte kan minnas någon fotbollsmatch där ett lag får så många situationer med sig.

Hiddink är nämligen en obalanserad människa med kort minne. Kort efter att han hade tagit över jobbet som Chelseamanager konstaterade han att Manchester Citys sätt att med pengar höja sig i den engelska fotbollen var "omoraliskt". Att han själv är tränare för den ultimata förebilden råkade han tydligen missa.

Och vill han ha prov på matcher där det ena laget har blivit bortdömt på det sättet som han ansåg att gårdagens match visade, behöver han bara göra det enkelt för sig och tänka tillbaka på VM 2002 där hans Sydkorea fick bland de värsta bjudningarna i mästerskapets historia, i kvartsfinalen mot Spanien. Och då har vi inte nämnt nästan lika tveksamma avancemang mot Italien i åttondelen.

I efterhand vill jag därför hylla Kaká och Ambrosini för att de sparkade PSV ur Champions för fyra år sen när Hiddink var där, och Edgar Davids för att han offentligt sågade sin landslagstränare under EM 96, även om jag inte kan skriva under på att den söte Guus verkligen favoriserade de vita spelarna i truppen.

Så Didier Drogba hade rätt, det hela är "a fucking disgrace". Han hade bara missförstått vems agerande som var en disgrace. Hans egna eller den norske domaren...

... Som nu är offer för en häxjakt. Han har ju gjort det stora brottet att döma en match där ett engelskt lag har åkt ur.