Jag har alltid varit starkt kritisk till att spelare i fotboll numer springer omkring med smaklösa hockeynummer på sina ryggar, och överfört den kritiken till enskilda spelares val av nummer, med undantag för Cristiano Lucarelli och dennes nummer 99.
Men först nu blir det uppenbart för mig att klubbarna själva bär en del av skulden. Det har Expressens Kalle Karlsson indirekt klargjort för mig, i sitt blogginlägg om magiska tröjnummer.
Ni kanske har märkt att det blivit poppis hos en anrik förening som Milan att många nyförvärv adopterar ett hockeynummer som 44, 84, 77 etc.
Jag har ju varit bekant med saker som att nummer 10 i Napoli är för evigt taget ur bruk för att hedra Maradona (förutom när de spelar i Serie C, då får ingen mindre än Kalle Corneliusson ersätta Maradona), att nummer 11 i Cagliari har samma funktion till minnet av Gigi Riva och så vidare.
Det som jag inte har tänkt på tidigare är vad som händer när man har två nummer som blir upptagna.
Och tydligen får ingen bära nummer 3 eller 6 i Milan, tack vare Paolo Maldini och min idol Franco Baresi.
Det rör sig förstås om två fantastiska försvarare, men två defensiva nummer redan upptagna. Inte så kul. Det är svårt att tänka sig att det inte kommer att komma fram en liknande spelare inom de närmaste 20 åren som då också ska hedras med ett eget nummer. Om till exempel Pato skulle fullfölja sin karriär i Milan.
Egentligen är jag förstås emot hela idén med att pensionera olika nummer. Det kan väl gå för sig i hockey där det faktiskt är rätt snyggt med alla nummer mellan 1-99, men i fotboll är det dels en praktisk skäl, som jag precis varit inne på, dels att det är rätt mäktigt för en ny ung spelare att få ta över en gammal hjältes tröja. Så var det ju med Zola. Det var han som symboliskt fick ta över Maradonas nummer 10. Synd bara att Napoli drabbades av enorma ekonomiska bekymmer på den tiden. Zola fick sticka iväg till Parma istället.
Läs även andra bloggares åsikter om tröjnummer, baresi, maldini, maradona, lucarelli, riva, pato, zola
Men först nu blir det uppenbart för mig att klubbarna själva bär en del av skulden. Det har Expressens Kalle Karlsson indirekt klargjort för mig, i sitt blogginlägg om magiska tröjnummer.
Ni kanske har märkt att det blivit poppis hos en anrik förening som Milan att många nyförvärv adopterar ett hockeynummer som 44, 84, 77 etc.
Jag har ju varit bekant med saker som att nummer 10 i Napoli är för evigt taget ur bruk för att hedra Maradona (förutom när de spelar i Serie C, då får ingen mindre än Kalle Corneliusson ersätta Maradona), att nummer 11 i Cagliari har samma funktion till minnet av Gigi Riva och så vidare.
Det som jag inte har tänkt på tidigare är vad som händer när man har två nummer som blir upptagna.
Och tydligen får ingen bära nummer 3 eller 6 i Milan, tack vare Paolo Maldini och min idol Franco Baresi.
Det rör sig förstås om två fantastiska försvarare, men två defensiva nummer redan upptagna. Inte så kul. Det är svårt att tänka sig att det inte kommer att komma fram en liknande spelare inom de närmaste 20 åren som då också ska hedras med ett eget nummer. Om till exempel Pato skulle fullfölja sin karriär i Milan.
Egentligen är jag förstås emot hela idén med att pensionera olika nummer. Det kan väl gå för sig i hockey där det faktiskt är rätt snyggt med alla nummer mellan 1-99, men i fotboll är det dels en praktisk skäl, som jag precis varit inne på, dels att det är rätt mäktigt för en ny ung spelare att få ta över en gammal hjältes tröja. Så var det ju med Zola. Det var han som symboliskt fick ta över Maradonas nummer 10. Synd bara att Napoli drabbades av enorma ekonomiska bekymmer på den tiden. Zola fick sticka iväg till Parma istället.
Läs även andra bloggares åsikter om tröjnummer, baresi, maldini, maradona, lucarelli, riva, pato, zola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar