Inför: Grupp B

England

USA

Wales

Iran

En mycket märklig grupp och en av de mest "sexiga" med politiskt laddade möten och derbyfaktor. 

Från iranskt perspektiv är det märkliga att man hamnar i en grupp med enbart den anglo-amerikanska världen, även om Wales egentligen är något helt annat.

Det har lite hamnat i skuggan av oroligheterna i landet och landslaget sägs vara något mindre populärt än vanligt. Inte helt väntat eftersom kopplingen landslagsframgång-bra för regering inte riktigt gäller i Iran. Snarare har det ofta varit så att fotbollsframgångar fört mig sig en oro från de styrande om att folk ska våga utmana staten på ett annat sätt när den nationella glädjeyran brutit loss. 

Nåja, sportsligt borde det gå bättre än den positiva insatsen 2018 där man i slutändan var ett Mehdi Taremi-läge från att ta sig vidare i en grupp med Spanien och Portugal.

Taremi har tagit enorma kliv sedan dess och är nu pålitlig målskytt med Porto i både ligan och Champions League. Många är med från dess och även Carlos Queiroz är tillbaka efter sejourer i Colombia och Egypten. 

Iran kan absolut gå vidare, vilket vore första gången någonsin. 

England må vara överskattat men är fortfarande given gruppetta här. Man har länge varit det som man förr hade som svaghet - att leverera i kval och gruppspel mot motstånd som man bara ska städa av.

För deras skull är det bra att Iran är lite splittrat för i normala fall är det en laddad match. De som inte är initierade är inte medvetna om det men det finns i många avseenden mer ont blod mellan England och Iran än vad fallet är med den ökända relationen Iran-USA. Framförallt från Irans håll som ser England som den mer sluga parten jämfört med USA. Jag hänvisar till 1900-talets politiska historia.

Wales-England behöver ingen närmare kontextbeskrivning. Wales har förstås allt att vinna där och det kan vara fördel om man - lite mot förmodan - skulle vara helt ute inför sista matchen mot storebror. Lagen möttes faktiskt i gruppspel även i EM 2016. Den gången avgjorde England på stopptid. Men den gången hade Wales något att spela för och laget som mer hade råd med förlust. Så lär det inte vara den här gången.

England - USA är vad det är. Liten derbyfaktor. Konstigt nog har England aldrig slagit USA i VM-sammanhang. 1950 fick man stryk och 2010 blev det 1-1 efter en makalös tavla av Robert Green.

USA har varit lite uppsnackat på senare år för alla sina nya talanger, bl a Pulisic och McKennie, men står ändå för ovanlighetens skull i skuggan av Kanadas framfart i fotboll. Gör sällan ett uselt VM numera och är att räkna med. Dock märker jag av andra diskussioner att förhoppningarna inte är så höga utifrån. Bland annat verkar stämningen i truppen inte vara på topp. Gruppavslutningen kommer hursomhelst bli en höjdare då man möter Iran igen, 24 år efter sist, då jag själv var på plats och såg den fantastiska matchen på Stade Gerland i Lyon. Tyvärr med även en del politiskt bråk på läktarna (internt , dvs, självklart inte amerikaner och iranier emellan) som en liten bisak.

Nåja, grupp B blir alltså likt grupp A på förhand en 1+3-historia. En klar gruppetta följt att trelagsrace.