Ya Ali.
Det har gått över 24h nu. Det blev för mycket för att ens kommentera... Var börjar man?
Med Iran har jag alltid varit glaset-är-halvfullt-människa.
Under våra sex VM, varav jag varit med om fem av dem, känner många av oss iranier att det är extremt befriande att bara vara där. Att kunna slåss på någorlunda lika villkor som alla andra. Utan sanktioner, utan interna stridigheter om vad som är bäst för Iran. Vi har alla samma mål och även om vissa av oss säkert är nationalistiska handlar det för de jag är med om att skänka glädje åt iranier jorden runt men framförallt folket i Iran som i 40 år levt från krig, hot om krig till sanktioner.
Bara vi är där är jag glad.
Och vi har aldrig gått därifrån poänglöst. Det betyder något för mig. Vi ristar in en pinne i maratontabellen. Bygger steg för steg.
1998 tog vi vår första seger i den historiska matchen i Lyon mot USA.
2018 tog vi vår andra seger och gjorde vårt bästa gruppspel någonsin med fyra inspelade poäng och ett mål från avancemang.
2022... Börjar vi med det största nederlaget någonsin. Tidigare var det sämsta 0-3 mot Nederländerna respektive 1-4 mot Peru. Men jag kunde tycka att jag hellre förlorar 2-6 än 0-3 eftersom vi inte brukar göra så många mål
Nu fick Mehdi Taremi - min favoritspelare - näta två gånger. För övrigt den förste iraniern att göra två mål i ett och samma VM.
Nu mot Wales tog vi vår första flermålsseger.
Och första segern mot Europeiskt motstånd.
Taremis kompromisslösa kämpande som så ofta renderar i att han får ta smällar gav den här gången resultat inte i form av ett mål utan en utvisning på Wales målvakt Hennessey.
När Rouzbeh Cheshmis skott hittade bortre gaveln var jag på min lunchrast i en korridor med mobilen i hand. Jag sprang och hoppade och dunkade näven i väggen. Med Rezaians 2-0 var det inget intensivt utan bara en lättnad och lycka som infann sig. Det kändes redan halvt klart så... Det var inte att en extrem oro släppte utan jag kände en slags tacksamhet över att det ibland faktiskt går vår väg.
"Jag är klar nu". Det spelar ingen roll om vi åker ut och får stryk av USA. Vi har gjort vårt. Vi har skapat nya minnen och satt nytt standard. Back in the old country kan människor drömma om hopp för framtiden. Det kan hända bra saker för Iran.
Timmar senare kommer ändå den där känslan att vi har allt att förlora inför sista omgången. För första gången någonsin. Platsen är vår att förlora. Och USA ser bra ut mot England. Inte så effektivt men kommer till chanser och vårt försvar är tappert men bär inte på samma pondus som Englands. Det kommer att göra ont. Men, vem vet... Större under har skett. Vi kan på riktigt spela i en åttondelsfinal. Något som jag sedan 1998 tänkt borde komma snart men som alltjämnt förblir en fantasi. På tisdag kväll kan det bli verklighet. Det skulle bara vara lycka. En åttondel kan vi gott förlora utan att det rår mig i ryggen. Skulle det bli så blir det förmodligen mot Nederländerna... Ja, här dagdrömmer man...
* * *
Övrigt sen dess?
Grupp C levererar huvudingredienser för ett VM. Länder som tar nya kliv. Bra geografisk täckning. Ångestmatcher. Publikfest.
Saudi som ofta varit ett skämt till landslag spelar plötsligt som ett klasslag offensivt.
Men mest glädjande är att deras fans totalt blåser Polen av banan på läktarna. En påminnelse om att vi är i Asien. De mindre namnstarka länderna från de forna kolonierna skapar villkoren.
Efter Argentinas 2-0 mot Mexiko är det inte så mycket lättare att sia om hur den här dundergruppen kommer att sluta. Men allra mörkast är det för Mexiko som till slut bryter ett mönster. Sju raka åttondelar... Men någonstans måste man tänka att de rider ut stormen även den här gången. Tills Mexiko inte går vidare kommer jag tro att de kommer att gå vidare. Seger mot Saudi medan Polen tar ett desperat Argentina skulle vara en väg ut. Mer realistiskt än att man går om Polen då det kräver förbättring av målskillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar