Från Liedholm till Omam-Biyik

 Vi får slå igen glappet mer impressionistiskt än strukturerat och detaljerat.

Argentina-Nederländerna får ett nytt kapitel i och med det som kanske ändå måste klassas som turneringens match hittills med finalen kvar att spela (och bronsmatchen som per automatik inte kan nå sådana höjder). 

Leandro Paredes är hjälten som förkroppsligar mycket av känslan med att först slå undan benen på Nathan Ake och innan alla hunnit lugna ner sig dubblar han med att "dynga" bollen mot tomma stolar på den nederländska bänken. Kaos utbryter. Underbart. 90-talsfotboll.

 

* * *

Brasilien åker ut i kvarten på ett sätt som känns klassiskt. Tajta marginaler, framstår inte nödvändigtvis som det sämre laget men på något sätt lyckas man åka ut för att fotboll är fotboll. 

* * *

Marocko slår ut Portugal utan att behöva utstå en alltför jobbig anstormning.

Portugiserna har noll självinsikt och skyller det på att domaren var från Argentina.

Den osympatiske och tillgjorde Bruno Fernandes visar sitt rätta ansikte igen.

Pepe är värst och jag kan inte annat än gapskratta och tycka om honom för han är bara för overkligt verklighetsblind. Tycker att det är helt uppåt väggarna att "i ett VM" bara få åtta minuters tilläggstid. Det som varit nytt i detta VM har varit självklart i 50 år i Pepes värld.

Sanningen är att marockanerna faktiskt inte behövde maska så mycket som man hade kunnat förvänta sig.

Första afrikanska laget till semifinal är ett faktum. 32 år efter att Kamerun brutit ny mark. 

I en sån där tidsuppfattningsövning kan vi tänka 32 år ytterligare bakåt från Kameruns bravader i Italien så hamnar vi i 1958. Det är lika långt mellan Liedholm till Omam-Biyik som från Milla till Bellingham.

* * *

Frankrike vinner mot England på ett storlags vis. Är faktiskt ganska dåligt men lägstanivån är i nivå med lillebrors högstanivå.

Bekräftar ens känslor att det är så man vinner VM och inte 4-1 och champagnefotboll mot Sydkorea.

Jag trodde att engelsmännen hade utvecklats i sinnet i dessa dagar men närå... Som enda land på jorden verkar de dels tycka att de var det bättre laget och än värre - att de förlorade på grund av en dålig domare. 

När de inte lyckas vinna med två straffar i en VM-kvartsfinal letar man efter nästa ursäkt. Nån borde ha fått frispark vid mittplan. Några frisparkar och hörnor skulle man ha haft, till skillnad från fransoserna då som indirekt ska ha fått 100% av situationerna med sig.

Nä, man orkar ju inte. Ingenting har tydligen förändrats. Det är fortfarande jobbigt att medge att man inte räckt till mot ett starkare lag.

* * *

Efter holmgångarna i kvarten kommer lite vanliga 90-minutare och det är något fint i det också, kan jag tycka. När Argentina någorlunda enkelt avfärdar Kroatien får det mig att tänka på deras semi mot Belgien 1986.  

Inte överförtjust i de överdrivna hyllningarna av Messi. Hans förspel till 3-0-målet är imponerande men något utomjordiskt är det ju faktiskt inte. Och han är jättebra, men inte historiskt bra.

Trots tidigt kalldusch bjuder Marocko på motstånd som gör matchen fantastisk fram till Thurams 2-0-mål. Mot alla odds. Tillkomna skador.

Och Frankrike vinner då återigen som ett mästarlag. Med något större besvär kanske jämfört med Englandsmatchen, men...  Behöver överlag inte dra på sista växeln.

Så jag är rädd för att det passionerade Argentina får uppleva sin andra VM-finalsförlust på åtta år på söndag. Jag kan unna dem guldet och det vore ingen skräll men jag behöver inte tänka innan jag svarar att Frankrike tar det. Även om det inte konstant har varit så i detta VM så håller jag fast vid grundprincipen att det lag som vill det mer tappar bort det.