Utvärdering: Plats 24-26

 26. Iran

Suck... Det här var vår chans (det blir "vi" nu)... Att känna känslan av att spela åttondelsfinal i det sista VM:et som världen följer tillsammans. Innan vi splittras av omöjligheten att fokusera på 48 lag samtidigt.

På förhand hade jag nog tagit detta. Ytterligare en seger i vår VM-historia. Dessutom med två måls marginal den här gången, och mot europeiskt motstånd. Milstolpe på milstolpe.

I efterhand har jag tagit det bättre än vad jag trodde att jag skulle göra när drömmen gled oss ur händerna. 

Det tog några dagar innan jag började känna att jo, det är faktiskt ganska så hjärtskärande om vi förlorar avancemangskampen. Mer om det här.

Men när matchen närmade sig blev det bara värre och värre. Utan tvekan har jag aldrig varit så nervös inför en fotbollsmatch i hela mitt liv. Jag kanske borde ha varit det men förutsättningarna var bara något annat då mot nu. Här låg jag på magen på en yogamatta och inväntade det äckliga hugget. Och när Pulisic gör 1-0 känns det inte bra men då blir det faktiskt möjligt att slappna av något. Kunna sätta sig.

Här hade vi allt att förlora. Och så gjorde vi just det. Med bättre skärpa hos en striker hade det gått vägen. Men... Jag, vet inte. Jag kan inte påstå att det var smärtsamt nära. Det fanns ungefär tre lägen, två för Ghoddos och en för Taremi alldeles på slutet. 1-1 och vi hade fått uppleva något som jag aldrig kommer att uppleva mer i framtiden. VM kommer att urholkas. Slutspelsfasen kommer vara identisk eller snarlik, men vägen dit något helt annat. 

De flesta som läser detta kommer inte förstå vad det handlar om men... Det handlar inte om "mitt land" hit och dit. Det handlar om en historia minst 40 år långt där iranier har lidit och känt sig/varit motarbetade av de som har makten i världen. Att sprida glädje och ge hopp. Det är det som svider. Men jag tror man måste  uppleva det för att förstå. Det går kanske inte att översätta med ord.

Så för att korta ner detta... Sammanfattning... Vi torskade mot England med de största siffrorna någonsin i en match som till stora delar präglades av det politiska surret. Vi studsar tillbaka och spelar ut Wales och vinner mer än välförtjänt. Vi möter helt fel lag i avslutningen och förlorar knappt. 

I vårt tredje raka VM. Det har i sig varit en bedrift. Med 48 lag och 8-9 asiatiska lag är det nästan som att man kan ta ut platsen i förskott. Skönt för oss, men vi måste se till helheten. Dessutom, skönt men till vilket pris?

Ändå kommer man vara där och titta och lida med laget lika mycket då. Men vi kommer att göra det lite mer ensamma än hur det varit nu. Det är det priset som olika förbund i världen är beredda att betala för att landets egna intressen ska värnas snarare än det gemensamma.

Annars lite mindre av det typiska Queiroz-VM:et men ändå inte fundamentalt olikt. 

Den mannen borde för övrigt skrivas in som en hedersman i Irans 2000-talshistoria. Resultaten är en sak, förståelsen och talen något annat och större. 

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

4 gjorda mål

7 insläppta mål

25. Saudiarabien

Dåså. Till slut fick Saudi göra ett VM utan att skämmas ihjäl.

Debuten 1994 gick ju mer än väl men med tiden har den mer framstått som en anomali.

Det deltagandet är fortfarande i särklass sett till resultaten men personligen tycker jag att detta var deras bästa VM hittills. 94 var det lite flyt och framförallt kontringsfotboll som banade vägen. Inget fel med det, men det är något helt annat att vända på underläge mot blivande världsmästarna och framförallt att sätta ett rejält tryck på Polen.

Att mer eller mindre föra matcher mot bättre motstånd är nästa nivå som man nu har nått.

Närheten till Qatar gjorde även att man fick uppleva det här med att totalt blåsa bort ett annat land av banan på läktarna i matchen mot Polen. I de andra var det lite svårare eftersom det råkade vara just två av VM:s tre starkaste publiklag. En påminnelse om att det här för ovanlighetens skull inte gick på den mark där the usual suspects härjar.

Det går att vända och vrida på det. Hade man tur som slog Argentina eller otur att inte slå Polen? Ja och ja.

Hursomhelst var detta en VM-prestation som bådar gott för framtiden. Både för Saudiarabien och Asien i stort.

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

5 insläppta mål

24. Ghana

Ja, hmm... Svårsummerat. 

Ghana var länge det där starka laget som aldrig kvalade in till VM. När man 2006 lyckades gjorde man det med storm. Flög förbi Tjeckien och tog sig vidare till åttondel där Brasilien givetvis var numret större.

Fyra år senare var man kanske inte lika imponerande spelmässigt men nådde ju ända till kvartsfinal innan det där med Surez handräddning och Asamoah Gyans straffmiss hände. När man var påväg att bli historiskt som första afrikanska lag i semifinal. En tanke som för övrigt är svindlande 12 år senare. Att Ghana nästan spelade semi 2010? Så fantastiskt bra var de ju inte...

Den här gången gör man två bra matcher och får hyggliga tre poäng ut av det, men kommer ingenstans mot Uruguay i sista matchen.

Och det är den som börjar bli tröttsam. Tydligen är det fortfarande en jättegrej med Uruguay. Luis Suarez fick frågan av en ghanansk (?) journalist om huruvida han var djävulen personifierad. För vad? 

Jag får väl förlåta Ghana lite då de blivit uppmuntrade till detta nonsens av stora delar av fotbollsvärlden... I alla fall Europa.

Men det är ändå oerhört korkat. Men vi kommer hamna i grundprinciper kring fotboll och Luis Suarez om vi ska ge oss in i det där.

Ghanas VM blir väl två plus. Att Uruguay på beställning kan vinna komfortabelt är svagt. Det drar ner helhetsintrycket.

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

5 gjorda mål

7 insläppta mål