Roma gjorde bättre ifrån sig än vad jag hade väntat mig. Kanske var det det tidiga självmålet som såg till att de fick tid på sig att vakna på allvar. När de väl gjorde det var det mycket fint spel, bra kombinationer, bra teknik, vassa skott. Cicinho måste vara lagets bästa värvning för säsongen.
Efter paus trodde jag nog att det var omöjligt att hålla igen. Jag som innan matchen ändå hade lite hopp om seger.
En poäng var ändå något jag inför matchen skulle vara helnöjd med, och så som det såg ut var jag nästan överlycklig när det gick igenom. Nu tog vi i alla fall en poäng av en av de fem icke-överkomliga matcher. Fast det krävs ju att vi tar full pott på de tre andra för att det ska gå hem, vilket pessimisten i mig säger att det inte riktigt kommer att gå. Allra svårast och viktigast blir förstås bortamatchen mot Livorno om två veckor. Livorno har svag form, men det vore ju typiskt om de ta en 1-0 på Picchi där.
Aja, finns ingen anledning att måla fan på väggen i förväg.
Totti stod för matchens miss. Men den som verkligen bjöd oss på en poäng var Aquilani. Och det älskar jag honom för. Tur att jag inte är romanista. Hur kan man sumpa ett gyllene läge för att man vill showa istället för att göra sitt jobb? När man är med i titelstriden? En titel som Roma har vunnit två gånger de närmaste 60 åren eller så. Aquilani fick ett inspel och hade bara att bredsida in 1-2, men valde att klacka, och då var det inte lika svårt för Storari att rädda. Vad säger man? Svårt att inte älska killen. En killer som Crespo hade definitivt gjort mål på ett sånt läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar