Idag är det 61 år sen som Il Grande Toro - Torinos klassiska lag från 40-talet - kraschade med flyget mot en kyrka på Supergahöjden utanför Turin. Det var en av 1900-talets största fotbollsdynastier som föll där och som sedan aldrig skulle återhämta sig, även om man inte ska glömma att Torino hade andra stora perioder senare. Men dominera den italienska fotbollen skulle man aldrig göra igen.
Torino är inget lag som jag hade något hjärta för när jag började följa den italeinska fotbollen. Jag har enorm respekt för laget eftersom de var grymt bra i början av 90-talet, både i ligan och i Europacuperna. Men efter att laget så småningom åkte ner till Serie B är det som att det vilar en förbannelse över klubben. Det är naturligt att man inte längre kan nå samma höjder i dessa dagar där bara de allra största och rikaste har möjligheten att vara däruppe, men Torino är fortfarande en förening som med råge har resurser för att spela i Serie A. Senast de åkte ur, förra säsongen, kändes det som att laget var alldeles för bra för att åka ur. Men det hände ändå och presidenten Urbino Cairo, som skulle föra laget tillbaka till toppen efter konkursen 2005, verkar snart ha gett upp sina ambitioner. Hur mycket pengar han än pumpar in får han inte ut nåt av det. Vilket för övrigt är en del av själva problemet - man har ofta försökt köpa sig upp istället för att bygga långsiktigt som resursmässigt svagare konkurrenter.
Det var då, nån gång i början av 2000-talet som jag alltmer började sympatisera med laget eftersom jag inte gillade att en del lag gått om granata tack vare de nya villkoren post-Bosman.
Dessutom gillar jag att se på dem lite som Italiens IFK Norrköping, av olika skäl som kanske är mer uppenbara för vissa än andra.
Laget har också världens snyggaste dräkter när de spelar i sina klassiska färger: vinrött-vitt-svart.
Läs även andra bloggares åsikter om torino, toro, turin, superga, 40-talet, norrköping
Torino är inget lag som jag hade något hjärta för när jag började följa den italeinska fotbollen. Jag har enorm respekt för laget eftersom de var grymt bra i början av 90-talet, både i ligan och i Europacuperna. Men efter att laget så småningom åkte ner till Serie B är det som att det vilar en förbannelse över klubben. Det är naturligt att man inte längre kan nå samma höjder i dessa dagar där bara de allra största och rikaste har möjligheten att vara däruppe, men Torino är fortfarande en förening som med råge har resurser för att spela i Serie A. Senast de åkte ur, förra säsongen, kändes det som att laget var alldeles för bra för att åka ur. Men det hände ändå och presidenten Urbino Cairo, som skulle föra laget tillbaka till toppen efter konkursen 2005, verkar snart ha gett upp sina ambitioner. Hur mycket pengar han än pumpar in får han inte ut nåt av det. Vilket för övrigt är en del av själva problemet - man har ofta försökt köpa sig upp istället för att bygga långsiktigt som resursmässigt svagare konkurrenter.
Det var då, nån gång i början av 2000-talet som jag alltmer började sympatisera med laget eftersom jag inte gillade att en del lag gått om granata tack vare de nya villkoren post-Bosman.
Dessutom gillar jag att se på dem lite som Italiens IFK Norrköping, av olika skäl som kanske är mer uppenbara för vissa än andra.
Laget har också världens snyggaste dräkter när de spelar i sina klassiska färger: vinrött-vitt-svart.
Läs även andra bloggares åsikter om torino, toro, turin, superga, 40-talet, norrköping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar