Alla visste hur det kunde bli. Alla visste hur det brukar vara. Efter matchen rullas bilder och matchen behandlas som en riktig snackis. Att Lazio gav upp efter första halvlek.
En del hycklande ord. Rosella Sensi pratar om att hon skulle skämmas om hon var interista, att vinna på det här sättet.
Nordeuropeiska betraktare menar att det är lågt att sätta hatet mot rivalen före kärleken för det egna laget. Utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv måste man vinna alla matcher. Även när de inte betyder så mycket (vi kan diskutera Lazios mikroskopiska risk att missa scudetton allt vi vill, det hade låtit likadant). Om man känner i hjärta och huvudet att det här inte betyder så mycket, då tappar man rätt mycket i sin prestation. Men utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv ska man lösa det här genom att bekämpa sig själv som människa. Förneka det uppenbara, vända blicken mot marken och ut och köra, ända in i kaklet! Som robotar. Som maskiner. Göra sig själva stolta. Att man har vunnit en match. Det betydde inte så mycket mer än att man vann den. Man vann för sakens skull. Vinna, vinna, vinna. Ugh, ugh, ugh!
Supportrarna ska känna samma sak. Man viker sig aldrig. Man vinner alltid en match. Om man inte känner glädjen för att säsongen redan är över, då ska man förneka det uppenbara, vända blicken mot trapporna och jubla. Laget har segrat ännu en gång. Ugh, ugh, ugh!
Fast det där med fascism finns väl bara i Italien?
* * *
Den andra aspekten som känns irriterande är att det som har hänt får så mycket uppmärksamhet, bara för att det råkade vara matchen som media fokuserade på.
I flera omgångar tidigare har Chievos matcher tagits bort hos spelbolagen för att de har varit väldigt "kryssbenägna" om man säger så, vilket sen har varit det som också hänt. Och igår såg jag med egna ögon hur Cagliari och Udinese slutade spela fotboll efter att Jeda kvitterat matchen i den 58:e minuten. Båda lagen anföll men det var uppenbart att man inte gav allt, och att man närmast medvetet slarvade med sina avslut.
Men ingen pratar om det. Det är ju bara Udinese och Cagliari. Vad bryr vi oss om de lagen och deras situation en bit under mitten?
Det i sin tur är bara ett exempel på något som händer varje säsong i den sista omgången när så många lag inte har något att spela för, medan många andra har jävligt mycket att spela för.
Att Lazio nu "bjuder" Inter på en scudetto är ingenting mot det som hände 2007 när man ledde med 1-0 mot Siena, för att sen bjuda sina motståndare på två sena mål, vilket räddade kvar laget från Toscana i Serie A, på Chievos bekostnad. Anledning? Dels hör det till vanligheterna att man ogärna spelar bort ett lag från Serie A inför deras hemmasupportrars stora sorg. Dels spelade den gamle Laziohjälten Paolo Negro i Siena.
Regginas segrar mot Juventus och Milan de senaste 5-6 åren är ett annat exempel.
Det finns många, många fler.
* * *
Undrar nu om de romanisti som på allvar säger att de vill ha kvar Lazio i Serie A känner likadant idag.
"De måste vara kvar så att vi får Rom-derbyn".
Kan aldrig förstå det, kommer aldrig att förstå det. Jag förstår om man anser att rivalen hör hemma i högsta serien, men att man inte ens kan tänka sig att de ska lida några år i lägre divisioner, det är helt främmande för mig. Hur kan ett Romderby överväga den helt fantastiska känslan att rivalen spelar i Serie B? Det som drabbar rivalen borde vara bra, och det som är väldigt, väldigt, oväntat, borde vara roligt.
Om man inte kan tänka sig att vara utan Lazio i några år, då måste rivaliteten vara på låtsas. En slags sadomasochistiskt ritual med två matcher varje säsong, där man ibland blir förnedrad, och andra gånger förnedrad.
Läs även andra bloggares åsikter om sensi, roma, lazio, inter, reggina, chievo, udinese, cagliari, negro, derby, capitale
En del hycklande ord. Rosella Sensi pratar om att hon skulle skämmas om hon var interista, att vinna på det här sättet.
Nordeuropeiska betraktare menar att det är lågt att sätta hatet mot rivalen före kärleken för det egna laget. Utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv måste man vinna alla matcher. Även när de inte betyder så mycket (vi kan diskutera Lazios mikroskopiska risk att missa scudetton allt vi vill, det hade låtit likadant). Om man känner i hjärta och huvudet att det här inte betyder så mycket, då tappar man rätt mycket i sin prestation. Men utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv ska man lösa det här genom att bekämpa sig själv som människa. Förneka det uppenbara, vända blicken mot marken och ut och köra, ända in i kaklet! Som robotar. Som maskiner. Göra sig själva stolta. Att man har vunnit en match. Det betydde inte så mycket mer än att man vann den. Man vann för sakens skull. Vinna, vinna, vinna. Ugh, ugh, ugh!
Supportrarna ska känna samma sak. Man viker sig aldrig. Man vinner alltid en match. Om man inte känner glädjen för att säsongen redan är över, då ska man förneka det uppenbara, vända blicken mot trapporna och jubla. Laget har segrat ännu en gång. Ugh, ugh, ugh!
Fast det där med fascism finns väl bara i Italien?
* * *
Den andra aspekten som känns irriterande är att det som har hänt får så mycket uppmärksamhet, bara för att det råkade vara matchen som media fokuserade på.
I flera omgångar tidigare har Chievos matcher tagits bort hos spelbolagen för att de har varit väldigt "kryssbenägna" om man säger så, vilket sen har varit det som också hänt. Och igår såg jag med egna ögon hur Cagliari och Udinese slutade spela fotboll efter att Jeda kvitterat matchen i den 58:e minuten. Båda lagen anföll men det var uppenbart att man inte gav allt, och att man närmast medvetet slarvade med sina avslut.
Men ingen pratar om det. Det är ju bara Udinese och Cagliari. Vad bryr vi oss om de lagen och deras situation en bit under mitten?
Det i sin tur är bara ett exempel på något som händer varje säsong i den sista omgången när så många lag inte har något att spela för, medan många andra har jävligt mycket att spela för.
Att Lazio nu "bjuder" Inter på en scudetto är ingenting mot det som hände 2007 när man ledde med 1-0 mot Siena, för att sen bjuda sina motståndare på två sena mål, vilket räddade kvar laget från Toscana i Serie A, på Chievos bekostnad. Anledning? Dels hör det till vanligheterna att man ogärna spelar bort ett lag från Serie A inför deras hemmasupportrars stora sorg. Dels spelade den gamle Laziohjälten Paolo Negro i Siena.
Regginas segrar mot Juventus och Milan de senaste 5-6 åren är ett annat exempel.
Det finns många, många fler.
* * *
Undrar nu om de romanisti som på allvar säger att de vill ha kvar Lazio i Serie A känner likadant idag.
"De måste vara kvar så att vi får Rom-derbyn".
Kan aldrig förstå det, kommer aldrig att förstå det. Jag förstår om man anser att rivalen hör hemma i högsta serien, men att man inte ens kan tänka sig att de ska lida några år i lägre divisioner, det är helt främmande för mig. Hur kan ett Romderby överväga den helt fantastiska känslan att rivalen spelar i Serie B? Det som drabbar rivalen borde vara bra, och det som är väldigt, väldigt, oväntat, borde vara roligt.
Om man inte kan tänka sig att vara utan Lazio i några år, då måste rivaliteten vara på låtsas. En slags sadomasochistiskt ritual med två matcher varje säsong, där man ibland blir förnedrad, och andra gånger förnedrad.
Läs även andra bloggares åsikter om sensi, roma, lazio, inter, reggina, chievo, udinese, cagliari, negro, derby, capitale
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar