3. Tyskland

Diskussionen om det tyska landslaget har under de senaste åren handlat mycket om att karaktärisera laget i relation till tidigare tyska upplagor, eller snarare det som gör Tyskland till Tyskland.

Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.

Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.

Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.

Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.

Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.

När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.

Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.

Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.

Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.

Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.

Siffror:

5 segrar
0 oavgjord
2 förluster

16 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose