8. Paraguay

Paraguays fjärde raka VM blev den mest framgångsrika sedan den här lilla sviten av kvalificeringar inleddes.

För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.

Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.

I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.

Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.

Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.

Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.

Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.

Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.

Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.

Siffror:

1 seger
3 oavgjorda
1 förlust

3 gjorda mål

2 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo