5. Argentina

20 år och ingen semifinal för Argentina. Den här gången ingen överraskning, men ser vi till hela perioden är det en missräkning som kan jämföras med Brasiliens uteblivna finalplatser mellan 1970 och 1994. Och som jag har konstaterat flera gånger på bloggen: Argentina har efter andra världskriget aldrig lyckats ta sig till en semifinal utan Maradonas inblandning. Sett ur det här perspektivet är det nog Argentina snarare än Spanien som är tidernas största underachievers.

Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.

Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.

Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.

Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.

Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.

Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.

20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.

Siffror:

4 segrar
0 oavgjord
1 förlust

10 gjorda mål

6 insläppta mål

---


Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain