För drygt ett år sen fanns det inte på kartan att Uruguay skulle få spela ett VM. Man har som vanligt - nuförtiden - sjabblat bort sig efter att ha sviktat mot sämre motstånd, och deras roll i det sydamerikanska kvalet verkade mest handlade om huruvida de skulle kunna hindra rivalen Argentina från att åka till VM, med tanke på den sista rundans planerade möte med de randiga i Montevideo.
Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.
Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.
Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.
Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.
Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.
Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.
Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.
Siffror:
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
---
11 gjorda mål
8 insläppta mål
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar