Uj, vilka jobbiga dagar för il Hoss-Dogg. Ni får ha förståelse för att bloggen fortfarande är i det där tröga stadiet som jag skrev om månaden efter VM. Jag hade börjat känna lite sug efter ligafotboll när Premiership inleddes, men sen kom jag i en svår period på grund av saker som jag inte ens pallar att gå in på. Men så är det.
Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.
Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.
Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.
I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.
Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.
I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.
Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.
Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.
Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.
Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.
Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.
Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.
Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.
2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.
Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.
Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.
I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar