So, let me get this straight...
1950 arrangerar Brasilien det första VM:et efter andra världskriget. Där ska man äntligen visa för världen att man verkligen är bäst på fotboll, då man inte lyckades ta guldet de första tre världsmästerskapen.
Allt går enligt planerna fram till den sista matchen i en avslutande finalgrupp där motståndarna heter Spanien, Sverige och Uruguay. Brasilien vinner sina första två medan Uruguay tar tre poäng (fyra enligt dagens räknesätt). Det innebär att Uruguay måste besegra det briljanta Brasilien. Och det är just det man gör, trots att Brasilien tar ledningen. Inför 200 000 åskådare på Maracanã tappar man ledningen till 1-2. Uruguay blir världsmästare.
Den finalen eller icke-finalen blir så känd som det största finalfiaskot någonsin för en värd eller annan favorit. Brassarnas besvikelse leder bland annat till att man övergår från sin helvita dräkt till en mer "patriotiskt" färgad dräkt (den gul-blå-vita som vi känner igen som ordinarie idag) som ska ge laget den karaktär som man saknade när det gällde som mest.
64 år senare lever matchen fortfarande kvar i minnet hos brassarna.
Genom att ta hem VM ska man en gång för alla begrava det spöket.
I flera månader talas det om det viktiga i att ta guldet. Plikten mot nationen att göra så.
I den kontexten spelar Brasilien en semifinal mot Tyskland i Belo Horizonte och förlorar med 1-7.
ETT-SJU.
Siffran är naturligtvis unik i VM:s historia. En och annan utklassning från VM:s mer oetablerade tid finns, men inte sju mål back.
Det ska förstås inte finnas på kartan, men nu gör den det.
Många försöker förklara vad fan det var som hände och det går väl inte riktigt att göra anspråk på att ha det rätta svaret.
För min del ser jag två huvudanledningar.
Att Brasilien helt enkelt är ett sämre landslag än Tyskland lämnar jag därhän. För det stämmer, men det handlar inte om någon direkt klasskillnad.
1. Den första anledningen är att Brasilien ville det för mycket. Det var därför jag innan VM tippade Argentina som guldfavorit. Jag kände på mig att Brasiliens besatthet av att vinna VM på hemmaplan skulle bestraffa sig någonstans på vägen.
För fyra år sen, när FC Barcelona stod på toppen av sin gyllene era som nyligen avslutats, sa José Mourinho vackert och träffande om läget inför CL-semifinalen mellan Inter och Barcelona att "för dem är Champions League en besatthet. För oss är det en dröm".
När man är påväg att gå miste om den där VM-titeln som man varit besatt av kommer chocken. Jag har svårt att se något annat landslag på den här nivån tappa huvudet så fullständigt som Brasilien gjorde efter Kloses 2-0-mål, om inte redan efter Müllers öppningsmål. Kanske var det redan för sent att vända mot ett kontringsstarkt lag som Tyskland, men att det rann iväg har med paniken att göra. Och paniken kom av besattheten.
Det är både poetiskt och tragiskt. Om jag legat lågt med mina antipatier gentemot 2014 års Brasilien så kan jag i alla fall nu avslöja att det var min önskan att planen skulle misslyckas. Jag tycker inte synd om dem nu när det har hänt, men jag har inte heller varit lika skadeglad som jag hade tänkt att jag skulle vara.
2. Brasilien föll på Jesuskomplexet kring Neymar. I flera år har man väntat på att guldgossen ska fixa det som måste fixas. Att en så stark fotbollsnation som Brasilien ska falla in i det där är onödigt och märkligt. Media har också haussat upp Neymar något enormt, men när det kommer till kritan kan man inte säga så mycket mer än att han var bra mot ett avsågat Kamerun i gruppspelet. Han hade inte kunnat hjälpa dem mot Tyskland. Men när han väl blev skadad blev detta Jesuskomplex ännu tydligare och faktiskt osmaklig. Brasilien agerade som om Neymar hade avlidit och frågan man ställer sig är om vissa spelare är mer människor än andra. För Brasilien var det så. Neymar var ingen vanlig människa. Han var Guds son. Det blev för mycket energi och fokus på Neymar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar