Carlo Ancelotti gjorde intervju på engelska för Chelsea-TV igår. Aldrig tidigare har jag känt sånt medlidande för karln.
Jag tillhör inte någon av hans beundrare och troligen bidrar det till känslorna. Varför, vet jag inte, men jag har aldrig sett Milans framgångar som hans verk. Kanske har jag bara låst mig fast vid att han inte var märkvärdigt framgångsrik under sina år i Parma och Juventus. Kanske för att det för mig är lättare att se tränarens storhet när laget uppträder taktiskt disciplinerat. Först då anar man att någon verkligen har fått in en spelidé hos spelarna. Med Milan har framgångarna till synes berott på stjärnspelare som Kaká, Seedorf, Pirlo, Shevchenko etc. Genomklappningarna bakåt har varit för många för att jag ska se Ancelotti som en cynisk strateg, typ José Mourinho, typ Hector Cuper, typ Fabio Capello.
Jag har inte varit ensam om den här skepticismen. Om inte annat så har Ancelotti inte varit särskilt trovärdig som ledare i Milan, på grund av Berlusconi och Gallianis hårda grepp om hur även laget Milan sköts.
Oavsett alla dessa negativa tankar har Ancelottis Milan inte levererat de senaste åren, varpå folk i två år eller så har väntat på att han ska få sparken eller avgå. Det är där den sorgliga berättelsen börjar.
Förra säsongen började han prata varmt om Roma, vilket förstås upplevdes som patetiskt av många. Det var inte bara fina ord om hans gamla lag, utan antydan om att han så gärna ville träna dem i framtiden.
Eftersom alla visste att han kanske inte var så jätteviktig för Milan längre, framstod utspelet som desperation.
Han fick en sista chans den här säsongen, men lyckades inte vinna ligan och åkte ur Uefacupen alldeles för tidigt.
Med andra ord har han haft UNWANTED stämplad i pannan under en lång tid. Han har levt på Milans familjära profil.
Men nu har alltså även den kärleken nått sin gräns. Ancelotti har i praktiken sparkats bort från Milan. Som en sårad Nalle Puh åker han upp till England för att ta hand om Roman Abramovichs leksak.
Och så får han släppa sina sista spår av stolthet och svara på frågor med bruten engelska. Intervjun kan sammanfattas ungefär så här;
Me likey Chelsea and Premier League. I want to win Champions League with Chelsea. I watch Premier League on television. Many good players. This is a great opportunity. I like.
* * *
Från känslan av medlidande går jag över till känslan av irritation när Chelsea-studion fortsätter att älta om viken av att Ancelotti lär sig bättre engelska. Det som även svensk fotbollsmedia ständigt har tjatat om.
Att språket är en fördel är ingen hemlighet.
Men varför gäller detta bara när en tränare åker till England.
Kan någon påminna mig om en fras i stil med "Frank Riijkaard måste lära sig spanska för att lyckas i Barcelona" när han gick dit? Nej, just det. Inte ens nära. Det verkar som att tränarens språk bara är viktigt när det är engelska som han måste behärska väl. Folk berömmer Mourinho för att han lärt sig italienska så snabbt, men det var ingen som tog upp det som en förutsättning för framgång när han blev klar för Inter.
Någonstans kanske man kan gräva fram lite beundran för Storbritannien. Deras gamla imperium står sig fortfarande stark, såpass att vi applicerar deras inskränkhet på våra diskussioner om fotboll.
Jag tillhör inte någon av hans beundrare och troligen bidrar det till känslorna. Varför, vet jag inte, men jag har aldrig sett Milans framgångar som hans verk. Kanske har jag bara låst mig fast vid att han inte var märkvärdigt framgångsrik under sina år i Parma och Juventus. Kanske för att det för mig är lättare att se tränarens storhet när laget uppträder taktiskt disciplinerat. Först då anar man att någon verkligen har fått in en spelidé hos spelarna. Med Milan har framgångarna till synes berott på stjärnspelare som Kaká, Seedorf, Pirlo, Shevchenko etc. Genomklappningarna bakåt har varit för många för att jag ska se Ancelotti som en cynisk strateg, typ José Mourinho, typ Hector Cuper, typ Fabio Capello.
Jag har inte varit ensam om den här skepticismen. Om inte annat så har Ancelotti inte varit särskilt trovärdig som ledare i Milan, på grund av Berlusconi och Gallianis hårda grepp om hur även laget Milan sköts.
Oavsett alla dessa negativa tankar har Ancelottis Milan inte levererat de senaste åren, varpå folk i två år eller så har väntat på att han ska få sparken eller avgå. Det är där den sorgliga berättelsen börjar.
Förra säsongen började han prata varmt om Roma, vilket förstås upplevdes som patetiskt av många. Det var inte bara fina ord om hans gamla lag, utan antydan om att han så gärna ville träna dem i framtiden.
Eftersom alla visste att han kanske inte var så jätteviktig för Milan längre, framstod utspelet som desperation.
Han fick en sista chans den här säsongen, men lyckades inte vinna ligan och åkte ur Uefacupen alldeles för tidigt.
Med andra ord har han haft UNWANTED stämplad i pannan under en lång tid. Han har levt på Milans familjära profil.
Men nu har alltså även den kärleken nått sin gräns. Ancelotti har i praktiken sparkats bort från Milan. Som en sårad Nalle Puh åker han upp till England för att ta hand om Roman Abramovichs leksak.
Och så får han släppa sina sista spår av stolthet och svara på frågor med bruten engelska. Intervjun kan sammanfattas ungefär så här;
Me likey Chelsea and Premier League. I want to win Champions League with Chelsea. I watch Premier League on television. Many good players. This is a great opportunity. I like.
* * *
Från känslan av medlidande går jag över till känslan av irritation när Chelsea-studion fortsätter att älta om viken av att Ancelotti lär sig bättre engelska. Det som även svensk fotbollsmedia ständigt har tjatat om.
Att språket är en fördel är ingen hemlighet.
Men varför gäller detta bara när en tränare åker till England.
Kan någon påminna mig om en fras i stil med "Frank Riijkaard måste lära sig spanska för att lyckas i Barcelona" när han gick dit? Nej, just det. Inte ens nära. Det verkar som att tränarens språk bara är viktigt när det är engelska som han måste behärska väl. Folk berömmer Mourinho för att han lärt sig italienska så snabbt, men det var ingen som tog upp det som en förutsättning för framgång när han blev klar för Inter.
Någonstans kanske man kan gräva fram lite beundran för Storbritannien. Deras gamla imperium står sig fortfarande stark, såpass att vi applicerar deras inskränkhet på våra diskussioner om fotboll.
Läs även andra bloggares åsikter om ancelotti, milan, chelsea, berlusconi, galliani, england, imperialism, mourinho
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar