Något oväntat blev en av VM 1990:s största profiler Paul Gascoigne.
Oväntat för att det var först under turneringen som han fick sitt internationella genombrott.
Väntat för att han var fullständigt galen.
Att jag ens behöver presentera honom är lite absurt, men det har gått ett decennium sen Gazza fortfarande betraktades som en stjärna inom fotbollen.
Det var hursomhelst främst hans spel som gjorde honom berömd. 1990 fanns ingen internet och tekniken var tack och lov begränsad, vilket innebar att mycket av energin gick åt att plocka fram bra fotbollsbilder, istället för den totala personfixeringen, och prioriteringen av underhållning framför analys.
Men allt sånt är ju relativt. För de äldre var det redan för mycket pajaseri redan då. Gazza, Higuita, Roger Millas dans vid hörnflaggan.
Hursomhelst...
En av Gascoignes märkliga saker var att han räckte ut tungan framför kameran varje gång den engelska nationalsången spelades inför matcherna.
Många engelsmän tyckte att det visade brist på respekt för nationen.
Turneringen är Englands näst mest framgångsrika i VM-historien.
Efter 1-1 mot Irland, 0-0 mot Holland och 1-0 mot Egypten i Grupp F, åkte man in till fastlandet från Sardinien.
Belgien besegrades med 1-0 i åttondelen, och Kamerun med 3-2 i kvarten. Båda efter förlängning.
Inför semifinalen mot Västtyskland förklarade Gascoigne för de engelska TV-tittarna att det där med att räcka ut tungan under nationalsången var något som han gjorde i första matchen, och det har därefter fortsatt som en turgrej.
1-1 mot Irland var inget skrytresultat, men Gascogine menade att de i alla fall inte förlorade.
Sedan dess hade han räckt ut tungan, och England var obesegrat.
Men om det stör er så mycket, sa Gazza, ska jag lägga av med det.
När kameran drog förbi de engelska spelarna under God Save The Queen, på Delle Alpi i Turin, så log bara Gazza lite. Ingen tunga.
Och hur det gick vet väl alla.
Västtyskland vann på straffar.
Om bara det funnits plats för lite humor i nationalism...
Oväntat för att det var först under turneringen som han fick sitt internationella genombrott.
Väntat för att han var fullständigt galen.
Att jag ens behöver presentera honom är lite absurt, men det har gått ett decennium sen Gazza fortfarande betraktades som en stjärna inom fotbollen.
Det var hursomhelst främst hans spel som gjorde honom berömd. 1990 fanns ingen internet och tekniken var tack och lov begränsad, vilket innebar att mycket av energin gick åt att plocka fram bra fotbollsbilder, istället för den totala personfixeringen, och prioriteringen av underhållning framför analys.
Men allt sånt är ju relativt. För de äldre var det redan för mycket pajaseri redan då. Gazza, Higuita, Roger Millas dans vid hörnflaggan.
Hursomhelst...
En av Gascoignes märkliga saker var att han räckte ut tungan framför kameran varje gång den engelska nationalsången spelades inför matcherna.
Många engelsmän tyckte att det visade brist på respekt för nationen.
Turneringen är Englands näst mest framgångsrika i VM-historien.
Efter 1-1 mot Irland, 0-0 mot Holland och 1-0 mot Egypten i Grupp F, åkte man in till fastlandet från Sardinien.
Belgien besegrades med 1-0 i åttondelen, och Kamerun med 3-2 i kvarten. Båda efter förlängning.
Inför semifinalen mot Västtyskland förklarade Gascoigne för de engelska TV-tittarna att det där med att räcka ut tungan under nationalsången var något som han gjorde i första matchen, och det har därefter fortsatt som en turgrej.
1-1 mot Irland var inget skrytresultat, men Gascogine menade att de i alla fall inte förlorade.
Sedan dess hade han räckt ut tungan, och England var obesegrat.
Men om det stör er så mycket, sa Gazza, ska jag lägga av med det.
När kameran drog förbi de engelska spelarna under God Save The Queen, på Delle Alpi i Turin, så log bara Gazza lite. Ingen tunga.
Och hur det gick vet väl alla.
Västtyskland vann på straffar.
Om bara det funnits plats för lite humor i nationalism...
Läs även andra bloggares åsikter om nationalism, gascoigne, england, vm, konservatism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar