Dag 2 - Döden

Hela gårdagen gick åt att beskriva en reality check som sattes igång av en matchdräkt så jag kan inleda denna med tummen upp till Wales som ser stiligare ut nu än fem år sen då man senast nådde ett mästerskap.

Jag får göra en sedvanlig ranking av dräkterna senare. Jobbet görs inte lätt av att dräkt tydligen är synonymt med enbart tröjan för allmänheten och därmed bildutbudet på nätet.

Jag bara förstår inte det här med "tröjan". På vilket sätt skulle shorts och strumpor vara en detalj när man diskuterar matchdräkter?

Om nån tycker att Sveriges nya matchtröja är dunder... Är det ovidkommande om den som vanligt är gul medan shortsen är svarta och strumporna rosa? Är det ovidkommande om det är helgult?

Nåja, Wales såg sämre ut på plan än 2016 men det kanske var lättare att tända till i Frankrike än att göra det i Baku inför en bråkdel av supporterskaran. Men tja, än mer då att Aaron Ramsey och Gareth Bale faktiskt var fem år yngre än de är nu.

Schweiz såg ut som ett lag som åker ut i åttondelen av ett EM igen. Stabilt men ingen spets. Stackars Seferovic är fortfarande med och lyckas fortfarande inte göra mål. Undrar om resten av världen hade tänkt liknande om Sverige och Marcus Berg till exempel, om Sverige hade kvalat in lika ofta under de senaste tio åren.

Danmarks EM lär vara en berättelse om Christian Eriksen och den otäcka nästan-döden inför allas ögon där på Parken i Köpenhamn. Det lär överskugga allt annat såvida de inte vinner hela skiten igen eller åtminstone når finalen. Då blir det bara en delberättelse.

Döden på plan har ju faktiskt hänt framför kameror och publik tidigare men inte på EM- och VM-nivå. För mig är den närmaste referensen alltid Marc Vivien-Foe 2003 i match med Kameruns landslag i det som jag tror var Confederations Cup 2003. Lyckligtvis missade jag att se det men hade mycket väl kunna gjort det under de där studentsomrarna. 

Tyvärr är det jag tar med mig den här gången mer ett tråkigt konstaterande att vår tids egocentrism är obotlig. När vi inte ens visste om Eriksen skulle överleva kom först bedrövelsen på sociala media - vilket förstås är normalt - men snabbt även en massa arga kommentarer kring TV-teamet och i stort sett all annan rapportering. Jag kan liksom inte köpa att man ägnar så mycket energi åt att i stundens hetta börja kommentera såna bagateller för att man bara måste markera sin närvaro på Twitter et al. Man ska tycka en massa saker och om det inte finns så ska man leta fram det. Ovärdigt.

Finlands historiska seger som minnesbild får vi utvärdera senare. 

I dagsläget kan man konstatera att det nästan är svårare för Finland att misslyckas med att ta sig vidare från gruppen än att lyckas göra det... I detta upplägg där 4/6 av grupptreorna också avancerar och man sitter redan inne på tre poäng.

Men det är klart... Minns ett annat nordiskt lag som i praktiken också debuterade i dessa sammanhang och som i samma turneringsupplägg vann i premiären men hamnade sist i gruppen och åkte ut trots fyra poäng. Japp, Norge och 1994.

Ryssland-Belgien fick ingen uppladdning och 0-2 i paus dödade spänningen.

Föga förvånande gjorde de ryska fansen bort sig genom att bua åt att belgarna knäböjde inför avspark.

Tidigare i veckan buades det ännu starkare med ännu fler folk på stadion när Ungern genrepade mot Irland  på hemmaplan och de sistnämnda också gick ner på knä innan.

Inga konstigheter och vad annat att förvänta sig av ett land där regeringen är nyfascistiskt?

Självklart inga problem. Uefa lägger gärna matcher i Budapest till och med som neutral plan och de som aldrig missar ett tillfälle att tala om bojkott av Qatar-VM uppfattar inte ens detta som något unket och problematiskt.

För att återgå till turneringen som helhet så känns det redan efter två dagar och fyra matcher att 24 lag är för många för ett EM. Jag har inget emot formatet som ju bland annat användes under Italia 90. Bästa treor-grejen är en finess och att alla lag per automatik har något att spela för i sista omgången är ett plus. 

Men det är för många mediokra lag och för enkelt att kvala in till turneringen. Nordmakedoniens plats i mästerskapet är inte förklaringen av en bragd utan en konsekvens av Nations League upplägg. Flera av de lag vi har sett hade förmodligen inte lyckats komma in i en 16-lagsturnering och vi kommer att få se fler innan det är över. 

Detta är inget gigantiskt problem. Fotbollens problem idag är annat. Men det är icke desto mindre ett problem.