Dag 1 - Knäckt omgående

 Planen var att dela mina tankar inför, men... Vuxenlivet och sånt.

En tanke om att EM-premiären faktiskt skulle vara den första mästerskapsmatchen på italiensk mark sen... Ja, bloggen heter alltså Notti Magiche.

Och den första på Olimpico i Rom sen Donadonis skott fick Bonner ur balans varpå Schilacci ganska enkelt kunde placera in bollen i bortre hörnet.

Jag undrade hur det skulle vara att se på det. Detta var ju min våta dröm för 15-20 år sen. Att vi skulle få ett EM i Italien så att jag åter skulle kunna få se mästerskapsmatcher på alla de där templen. Olimpico, San Siro, Delle Alpi, San Nicola...

Det blev aldrig så och det kommer aldrig att bli det igen. Den dagen EM eller VM (som nu hunnit bli för stort till och med för ett av Europas största länder) återkommer till halvön har totalrenoveringen redan ägt rum. Alla arenor kommer att vara lika själlösa som Juventus namnlösa.

Men så skulle vi i alla fall få ha kväll i Rom. Skulle det ändå motsvara de gamla drömmarna?

Jag var skeptisk. Så mycket har ju hänt med fotbollens estetik. Och även inramningen.

Det började rätt bra med öppningsceremonin. Det var inte så vulgärt som man hade kunnat vänta sig och ännu bättre blev det med en direkt referens till VM 90 med "Nessun Dorma". Följt av en mer lökig grej med U2.

Det som ändå knäckte mig var något som är så banalt men som nog inte skulle förvåna någon som har följt den här bloggen.

Jag hade till och med hunnit tänka på en variant av situationen på förhand.

Det var när jag insåg att Italien skulle spela i vitt. I helvitt för att göra saken värre.

Jag gick genast till det allra svartaste. Det här är inte fotboll. Det är något annat. 

Det jag tidigare tänkt var om de skulle tvinga turkarna att använda sitt andraställ i onödan. Nu blev det omvänt eftersom vi ska låtsas att de spelar hemma. Jag vet inte... Turkiet har ju ibland haft den vita som sitt förstaställ, så det är en anledning till att jag ändå blev helt förtvivlad när jag såg var som var på gång vid kameraväxling till spelartunneln. Och sen är ju Italien Italien. Många ikoniska scener genom historien. Något större att gå miste om.

Färger är ju inte ens något som borde vara svårt för the powers that be att fatta och värna om. Snarare är ju det så innehållslöst och därför så tacksamt för fotbollskommersen. Att prata om att älska grönt och vitt eller blått och rött och allt det där... Så oskyldigt och okomplicerat jämfört med verkliga identitetsfaktorer som präglar den europeiska fotbollen. 

Om det inte har framgått så är det stora problemet här att beslutsfattandet inte har något med logik att göra. De här lagen möttes 2000 i gruppspel och då var det helrött mot blått-vitt-blått. Som det ska vara. Rött och blått är bokstavligen varandras motsatser i det där färghjulet. Det kalla och det varma.  Så, vad var då orsaken till att det inte gick för Italien att spela i blått?

Minns en Championssäsong för drygt tio år sen där Lyon och Fiorentina skulle mötas men helvitt mot hellila var tydligen för likt (...) så det blev helsvart mot helrött istället.

Senare fick jag lära mig av Simon Bank att marknadsundersökningar sagt ett och annat om vad som triggar igång den breda konsumtionsmassan rent generellt med dräkterna. Det är ofta förklaringen. I Lyonfallet gissar jag att det mer handlade om att marknadsföra alternativa dräkter men... Kanske förklarar det Italien-Turkiet 2021. 

Ett symptom bland andra i den rådande fotbollsmardrömmen. 

Men det knäckte mig i alla fall. Det blev inte reklamskyltar, plastgubbar, rosa skor och allt annat som avgjorde min fundering om hur det skulle vara att återkomma till Italien och Olimpico. Det blev vita shorts och strumpor i spelartunneln. Ridå.