Spanien
Känns inte lika äkta nuförtiden när TV4 som haft rättigheter till den spanska ligan sedan 7-8 år tillbaka alltid ska passa på att haussa upp Spanien och spanska spelare inför varje turnering, vilket passar särskilt bra nu när Spanien inofficiellt räknas som världens bästa landslag.
Jag har också stört mig lite på den här myten om Spaniens underprestationer. Som så ofta handlar det inte om att det är grundlöst, utan att det är väl överdrivet. Såklart kan man tycka att det är något anmärkningsvärt att detta fotbollstokiga land med en sån stark liga inte har varit bland de fyra bästa sedan 60 år tillbaka i och med kommande VM, men att beskriva det som att de alltid har kommit till VM som en kandidat till att vinna hela skiten, det vet till och med jag som bara varit med sen VM 90. Framförallt VM 1994 kom Spanien till USA med ett lag som till stora delar bestod av Barcelonas bänkade spanjorer. Man hade också kvalat in med nöd och näppe under ganska kontroversiella former efter en seger mot Danmark i Sevilla. Förvänt-ningarna var därmed ganska låga. Men enligt efterhandskonstruk-tionen heter det att det var ännu ett fall av spanskt tillkorta-kommande.
Men mitt allra största problem med Spanien är att de, liksom Rumänien, har övergett sin gamla dräkt eftersom den förmodligen var för udda för den moderna fotbollens ambitioner att synka fotbollsmodet med det populärkulturella mode som råder i det vanliga samhället, så att säga. Den må ha varit udda, men röd tröja, vanligt blå shorts och svarta strumpor... Väldigt snyggt också. Jag som bryr mig om sånt skulle faktiskt bli betydligt mer intresserad av att se fler matcher med Spanien i ett VM.
Sverige
Ett mycket komplicerat fall. Vi såg Sverige förlora med hedern i behåll mot Brasilien på Delle Alpi. Sen kom vi till Sverige ett halvår senare. Jag fick lära mig att Sverige i regel spelar i kycklinggult. Men det var en väldigt konstig känsla att detta mediokra lag från VM 90 plötsligt var laget i centrum. Att alla skulle hålla på ett och samma lag var för övrigt helt nytt för mig. Det, i kombinationen med att jag redan hade en ännu starkare fallenhet än idag för den som slår nedifrån (oavsett fotbolls-kunnandet) gjorde att jag i princip alltid ville att Sverige skulle förlora. Min mamma försökte alltid att få mig att hålla på Sverige av andra skäl än fotboll, och var orolig för att jag skulle hamna i trubbel ute i samhället om jag öppet hoppades på svenska nederlag. Enligt hennes synsätt skulle det ur ett svenskt perspektiv vara som att "han har fått komma till vårt land som flykting, och sen vill han att vi ska förlora".
Det fanns också en annan anledning som förstärkte mina antipatier. Betänkt att jag kom till Sverige 1991. Allt är ännu inte guld och gröna skogar för en immigrant i det här landet. Att systematiskt uteslutas från den svenska gemenskapen på grund av ens etnicitet är en tragisk verklighet för den genomsnittlige. Men 1991 var det ännu värre. Det var samma år som Ny demorkati skulle komma in i riksdagen, och samma tider då ungdomar tyckte att det var coolt att vara nynazist. Det fanns således ingen chans på jorden att jag skulle hålla på samma lag där den stora majoriteten (åtminstone enligt min upplevelse då) av supportrarna ansåg att jag var en värdelös svartskalle som skulle motarbetas på alla sätt.
Den här relationen fortsatte i många år och jag vet inte när vändningen kom. Jag skulle tippa att det var i samband med EM 2000, när jag hade haft ett sabbatsår från fotbollen den föregående säsongen. Inte att jag var någon beundrare av just det landslaget. Jag tyckte att fotbollen var alldeles för destruktiv och att laget hade mycket tur att överhuvudtaget ha lyckats kvala in. Men det var i alla fall det - själva fotbollen - som gjorde att jag fortfarande inte hade särskilt positiva känslor för laget, även om jag i många matcher höll tummarna för dem.
Under VM 1994 hände dock något väldigt konstigt. Det var inledningsvis samma gamla historia. Sverige - Ryssland 3-1 måste ha varit den enda match i en storturnering som jag någonsin har slutat tittat på innan slutsignalen. Jag hade hopp, men när Dahlin nickade in 3-1, då gick jag och lade mig (inte för att det var svårt att göra det långt efter midnatt).
Men några dagar efter den matchen skickades jag på besök hos några gamla familjevänner i Frankrike. Och plötsligt där kändes det något annorlunda. Och det kom särskilt fram under Sverige-Rumänien i kvartsfinalen. Ju längre matchen led, desto starkare var känslorna för Sverige. När Kennet Andersson nickade in 2-2, hoppade jag upp från soffan och gick ner på knä för att hylla honom. Först efter att ha lämnat Sverige hade jag upptäckt att jag trots allt hade försvenskats en del. Det fanns en distans, men jag kände ändå till spelarna, visste hur jag skulle uttala deras namn korrekt. De var från landet där jag "kom ifrån", när vi lekte fotboll i olika parker och franskblattarna blev lite engagerade när de fick höra att den där killen Hossein är på besök från Sverige. Det var inte vändningen men väl första steget.
I dagsläget är jag kluven. Jag är faktiskt väldigt besviken över att Sverige missade VM 2010. Orsakerna är många och jag ska inte gå in på det nu. Att Sverige har misslyckats sen vi bytte till blå regering kan jag visserligen uppskatta, men det är mer rationellt. Poängen är, utöver det som jag inte ska gå in på - om vad det är fotbollsmässigt som jag uppskattar med Lagerbäcks Sverige - att det finns en konflikt för mig här. När Sverige är med i ett VM så blir det extra fokus på just Sverige, vilket för in en nationell aspekt som tydligt står över VM som ett globalt möte. VM-krönikans dramaturgi förstörs en aning av att en portion av det framförda ska ägnas åt detaljer kring Sveriges VM (jämför krönikan 2002 med 1998 till exempel). Men... Samtidigt kan jag inte förneka det härliga i att varannan sommar under hela 2000-talet har varit så präglad av fotbollen, vilket jag inte tror hade hänt utan Sveriges närvaro. Och jag kan inte förneka att jag trots allt gillar att följa allt snack som omger det svenska landslaget under turneringen, vilket sker på en detaljnivå som vi inte kan jämföra med diskussioner om de andra landslagen, eftersom vi helt enkelt inte har tillgång till deras spelare på samma sätt.
Men det finns en annan anledning till att Sverige ska vara med och göra VM optimalt. Inte att det krävs svenskt närvaro, men om kvoterna ändå ska fyllas så, har Sverige faktiskt en ganska bra historia när det gäller VM, något som vi verkar glömma väldigt ofta. Tro det eller ej, Sverige är historiskt ett mer framgångsrikt landslag än Portugal, för att ta ett exempel. Och historien har alltid följts upp med diverse framgångar. 1950 var vi bland de fyra bästa. 1958 tog vi VM-silver. 1974 en femteplats. 1994 VM-brons. Och så kontinuiteten på 2000-talet, som inte kan matchas av så många andra landslag. Och utöver detta har vi något utanför landslagsfotbollen som handlar om klubbfotbollen på 40- och 50-talet. Hade det spelats Europacuper tio år tidigare så är det mycket möjligt att ett svenskt lag - företrädesvis IFK Norrköping - hade kunnat skylta med en EC-seger. Jag blir rentav stolt över att bo i det här landet när jag ser bilder på Gre-No-Li från en period när Serie A inte hade en massa argentinare, fransmän och holländare på samma sätt som senare decennier. Eller ännu mer när man ser historiska topplistor över målskyttar i Serie A:s historia. De första 30-40 namnen är i princip alla italienare, förutom ett par svenska namn. Det är jävligt stort och det ska vi vara stolta över. Inte som "svenskar", men som tillhörande den svenska fotbollsscenen. Och för att knyta tillbaka till det nyss sagda... Om vi hade tillåtit proffs i landslaget så kanske vi - faktiskt - hade kunnat vinna ett världsmästerskap, även om det är mindre troligt; det fanns bara två chanser under den nämnda perioden på grund av fyraårsintervallet och Andra världskriget. Det fanns "ganska" bra konkurrens i form av klassiska lag från Brasilien och Ungern.
Vi ska därmed ha en plats i VM eftersom vi också har en hel del historia, trots att vi glömmer det rätt ofta.
(Förresten så säger jag "vi" för att det flyter på bättre).
Läs även andra bloggares åsikter om spanien, sverige, kennet, nordahl, liedholm, gren, italien, vm
Känns inte lika äkta nuförtiden när TV4 som haft rättigheter till den spanska ligan sedan 7-8 år tillbaka alltid ska passa på att haussa upp Spanien och spanska spelare inför varje turnering, vilket passar särskilt bra nu när Spanien inofficiellt räknas som världens bästa landslag.
Jag har också stört mig lite på den här myten om Spaniens underprestationer. Som så ofta handlar det inte om att det är grundlöst, utan att det är väl överdrivet. Såklart kan man tycka att det är något anmärkningsvärt att detta fotbollstokiga land med en sån stark liga inte har varit bland de fyra bästa sedan 60 år tillbaka i och med kommande VM, men att beskriva det som att de alltid har kommit till VM som en kandidat till att vinna hela skiten, det vet till och med jag som bara varit med sen VM 90. Framförallt VM 1994 kom Spanien till USA med ett lag som till stora delar bestod av Barcelonas bänkade spanjorer. Man hade också kvalat in med nöd och näppe under ganska kontroversiella former efter en seger mot Danmark i Sevilla. Förvänt-ningarna var därmed ganska låga. Men enligt efterhandskonstruk-tionen heter det att det var ännu ett fall av spanskt tillkorta-kommande.
Men mitt allra största problem med Spanien är att de, liksom Rumänien, har övergett sin gamla dräkt eftersom den förmodligen var för udda för den moderna fotbollens ambitioner att synka fotbollsmodet med det populärkulturella mode som råder i det vanliga samhället, så att säga. Den må ha varit udda, men röd tröja, vanligt blå shorts och svarta strumpor... Väldigt snyggt också. Jag som bryr mig om sånt skulle faktiskt bli betydligt mer intresserad av att se fler matcher med Spanien i ett VM.
Sverige
Ett mycket komplicerat fall. Vi såg Sverige förlora med hedern i behåll mot Brasilien på Delle Alpi. Sen kom vi till Sverige ett halvår senare. Jag fick lära mig att Sverige i regel spelar i kycklinggult. Men det var en väldigt konstig känsla att detta mediokra lag från VM 90 plötsligt var laget i centrum. Att alla skulle hålla på ett och samma lag var för övrigt helt nytt för mig. Det, i kombinationen med att jag redan hade en ännu starkare fallenhet än idag för den som slår nedifrån (oavsett fotbolls-kunnandet) gjorde att jag i princip alltid ville att Sverige skulle förlora. Min mamma försökte alltid att få mig att hålla på Sverige av andra skäl än fotboll, och var orolig för att jag skulle hamna i trubbel ute i samhället om jag öppet hoppades på svenska nederlag. Enligt hennes synsätt skulle det ur ett svenskt perspektiv vara som att "han har fått komma till vårt land som flykting, och sen vill han att vi ska förlora".
Det fanns också en annan anledning som förstärkte mina antipatier. Betänkt att jag kom till Sverige 1991. Allt är ännu inte guld och gröna skogar för en immigrant i det här landet. Att systematiskt uteslutas från den svenska gemenskapen på grund av ens etnicitet är en tragisk verklighet för den genomsnittlige. Men 1991 var det ännu värre. Det var samma år som Ny demorkati skulle komma in i riksdagen, och samma tider då ungdomar tyckte att det var coolt att vara nynazist. Det fanns således ingen chans på jorden att jag skulle hålla på samma lag där den stora majoriteten (åtminstone enligt min upplevelse då) av supportrarna ansåg att jag var en värdelös svartskalle som skulle motarbetas på alla sätt.
Den här relationen fortsatte i många år och jag vet inte när vändningen kom. Jag skulle tippa att det var i samband med EM 2000, när jag hade haft ett sabbatsår från fotbollen den föregående säsongen. Inte att jag var någon beundrare av just det landslaget. Jag tyckte att fotbollen var alldeles för destruktiv och att laget hade mycket tur att överhuvudtaget ha lyckats kvala in. Men det var i alla fall det - själva fotbollen - som gjorde att jag fortfarande inte hade särskilt positiva känslor för laget, även om jag i många matcher höll tummarna för dem.
Under VM 1994 hände dock något väldigt konstigt. Det var inledningsvis samma gamla historia. Sverige - Ryssland 3-1 måste ha varit den enda match i en storturnering som jag någonsin har slutat tittat på innan slutsignalen. Jag hade hopp, men när Dahlin nickade in 3-1, då gick jag och lade mig (inte för att det var svårt att göra det långt efter midnatt).
Men några dagar efter den matchen skickades jag på besök hos några gamla familjevänner i Frankrike. Och plötsligt där kändes det något annorlunda. Och det kom särskilt fram under Sverige-Rumänien i kvartsfinalen. Ju längre matchen led, desto starkare var känslorna för Sverige. När Kennet Andersson nickade in 2-2, hoppade jag upp från soffan och gick ner på knä för att hylla honom. Först efter att ha lämnat Sverige hade jag upptäckt att jag trots allt hade försvenskats en del. Det fanns en distans, men jag kände ändå till spelarna, visste hur jag skulle uttala deras namn korrekt. De var från landet där jag "kom ifrån", när vi lekte fotboll i olika parker och franskblattarna blev lite engagerade när de fick höra att den där killen Hossein är på besök från Sverige. Det var inte vändningen men väl första steget.
I dagsläget är jag kluven. Jag är faktiskt väldigt besviken över att Sverige missade VM 2010. Orsakerna är många och jag ska inte gå in på det nu. Att Sverige har misslyckats sen vi bytte till blå regering kan jag visserligen uppskatta, men det är mer rationellt. Poängen är, utöver det som jag inte ska gå in på - om vad det är fotbollsmässigt som jag uppskattar med Lagerbäcks Sverige - att det finns en konflikt för mig här. När Sverige är med i ett VM så blir det extra fokus på just Sverige, vilket för in en nationell aspekt som tydligt står över VM som ett globalt möte. VM-krönikans dramaturgi förstörs en aning av att en portion av det framförda ska ägnas åt detaljer kring Sveriges VM (jämför krönikan 2002 med 1998 till exempel). Men... Samtidigt kan jag inte förneka det härliga i att varannan sommar under hela 2000-talet har varit så präglad av fotbollen, vilket jag inte tror hade hänt utan Sveriges närvaro. Och jag kan inte förneka att jag trots allt gillar att följa allt snack som omger det svenska landslaget under turneringen, vilket sker på en detaljnivå som vi inte kan jämföra med diskussioner om de andra landslagen, eftersom vi helt enkelt inte har tillgång till deras spelare på samma sätt.
Men det finns en annan anledning till att Sverige ska vara med och göra VM optimalt. Inte att det krävs svenskt närvaro, men om kvoterna ändå ska fyllas så, har Sverige faktiskt en ganska bra historia när det gäller VM, något som vi verkar glömma väldigt ofta. Tro det eller ej, Sverige är historiskt ett mer framgångsrikt landslag än Portugal, för att ta ett exempel. Och historien har alltid följts upp med diverse framgångar. 1950 var vi bland de fyra bästa. 1958 tog vi VM-silver. 1974 en femteplats. 1994 VM-brons. Och så kontinuiteten på 2000-talet, som inte kan matchas av så många andra landslag. Och utöver detta har vi något utanför landslagsfotbollen som handlar om klubbfotbollen på 40- och 50-talet. Hade det spelats Europacuper tio år tidigare så är det mycket möjligt att ett svenskt lag - företrädesvis IFK Norrköping - hade kunnat skylta med en EC-seger. Jag blir rentav stolt över att bo i det här landet när jag ser bilder på Gre-No-Li från en period när Serie A inte hade en massa argentinare, fransmän och holländare på samma sätt som senare decennier. Eller ännu mer när man ser historiska topplistor över målskyttar i Serie A:s historia. De första 30-40 namnen är i princip alla italienare, förutom ett par svenska namn. Det är jävligt stort och det ska vi vara stolta över. Inte som "svenskar", men som tillhörande den svenska fotbollsscenen. Och för att knyta tillbaka till det nyss sagda... Om vi hade tillåtit proffs i landslaget så kanske vi - faktiskt - hade kunnat vinna ett världsmästerskap, även om det är mindre troligt; det fanns bara två chanser under den nämnda perioden på grund av fyraårsintervallet och Andra världskriget. Det fanns "ganska" bra konkurrens i form av klassiska lag från Brasilien och Ungern.
Vi ska därmed ha en plats i VM eftersom vi också har en hel del historia, trots att vi glömmer det rätt ofta.
(Förresten så säger jag "vi" för att det flyter på bättre).
Läs även andra bloggares åsikter om spanien, sverige, kennet, nordahl, liedholm, gren, italien, vm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar