Paraguay
Kommer alltid att leva i skuggan av de andra två jättarna i regionen - Argentina och Uruguay - på grund av en mindre mäktig historia, men har under de senaste 15 åren varit kontinentens tredje starkaste lag. Även om jag alltid har gillat de flesta av de sydamerikanska lagen, var det först under VM 1998 som jag, liksom många andra, fattade tycke för det superdisciplinerade lag som till min stora förtjusning skickade ut Spanien ur VM på ett väldigt listigt sätt. Har dock varit en besvikelse de senaste två turneringarna.
Peru
För mig står Peru för fotbollshistoria, stil och klass, mer än något annat lag. Inte för att de var bland de första jättarna, eller att deras historia är så övermäktig överhuvudtaget, men det är något med de där första färgbilderna och Perus karaktäristiskt röda diagonal på tröjan, från 70-talet när de var som mest framgångsrika. Och eftersom de aldrig har spelat i ett VM under min tid, så har det blivit som en legend från förr. Sedan början av 90-talet har jag väntat och väntat på att Peru någon gång ska komma tillbaka, men först nu inser jag att det är väldigt avlägset. Synd. Under tiden har både Ecuador och Bolivia blandat sig i VM...
Rumänien
Det är märkligt hur saker och ting kan ändras över så obetydliga saker. 1990 var Rumänien ett lag som jag gillade. Ingen favorit, men ett som man unnar framgångar. Lacatus och Hagi var de som imponerade en liten 8-åring. Resten hade roliga eller snygga namn. Men bara en match mot Colombia, där jag av ingen särskild anledningen hellre ville att de sistnämnda skulle vinna, ändrade allt. Sen den dagen har jag aldrig varit särskilt förtjust i Rumänien. De har i bästa fall varit ett harmlöst lag som man gärna offrat för mer sympatiska lags framgångar. Det räcker med en match ibland. Sen har jag en beef mot laget för att de har bytt dräkten från gult-blått-rött till helgult. Vad handlar det om? Så tråkigt med den kycklingdräkten.
Så varför ska de då vara med och göra VM optimalt? För att de trots allt är ett VM 90-lag, och för att de står ut som en ganska unik nation i Europa, med en stark fotbollstradition och många eleganta spelare genom åren.
Serbien
Jugoslavien var ett mycket trevligt bekantskap under VM 90, och jag har egentligen aldrig hämtat mig från FIFA:s bannylsning som trots allt också var oundvikligt. Det hade inte funkat att bygga ett lag på olika nationer som höll på att ta ihjäl varandra på hemmaplan. Ständig påminns man än idag om hur det kunde ske. Vad är oddsen att ett av världhistoriens absolut bästa fotbollslag, Jugoslaviens bästa under den halvsekel som nationen då hade existerat, synkas med det krig som upplöser federationen? Väldigt tråkigt. På pappret hade det laget fullständigt pulvriserat allt motstånd under EM 92, VM 94 och EM 96 om de fått spela. Nu är fotboll inte basket, så det finns inga garantier för guldmedalj i alla lägen, men sannerligen hade de ristat in något stort i historien. Det började på slutet av 80-talet, då juniorerna blev världsmästare, fortsatte med ett lyckat VM och sen Röda Stjärnans seger i Europacupen 1991, och i kvalet var Danmark aldrig ett riktigt hot. Juggarna kom sen till Sverige innan det blev klart att det inte skulle bli något mästerskap. Därefter såg vi aldrig dem i de stora sammanhangen förrän fyra år senare när en del av dem representerade Kroatien. Om jag ovan nämnde att jag kände avsaknad av något under VM 1994, så var det inte bara ett brittiskt lag, utan även Jugoslavien. De var helt enkelt så självklara som landslagsfotbollens elit att deras blotta frånvaro kunde ses som en aspekt av VM. Även om man kanske inte kunde sätta ord på det just då, så blev det uppenbart senare. Låt oss bara nejmdroppa lite för att visa att det här inte handlar om någon överdramatisering; Savicevic, Pancev, Mihajlovic, Jarni, Stojkovic, Stimac, Boban, Mijatovic, Prosinecki, Jugovic, Stanic, Ljukic, Katanec, Suker, Drulovic. Ja, alla dessa, och säkert någon eller några som jag har glömt, i samma lag. För yngre läsare kanske det inte ser så jättemärkvärdigt ut. En sån som Pancev till exempel kom aldrig tillbaka, makedonier som han var, men alla ska veta att han åkte runt Europa och gjorde mål mot storlagen när Röda Stjärnan vann EC. Kanske är inte heller Robert Jarni en spelare som kommer att gå till historien, men han spelade faktiskt en nyckelroll som vänsterback i Juventus under den här tiden. Det här var inte bara några sköna talanger från Balkan. Det var stora spelare, varav de flesta spelade för Europas största klubblag. Tragedin över att det aldrig blev realitet kommer jag aldrig att kunna släppa. Dock ska vi aldrig glömma att utanför fotbollen så är ju den stora tragedin snarare är själva kriget på Balkan.
Så, ska Serbien ses som den stora arvtagaren? Det är det som är frågan. Jag var väldigt entusiastisk när Kroatien tog juggarna tillbaka till den stora scenen under EM 1996 (och vilken fotboll de sen spelare under de åren...), men det blev ju ännu bättre när den återstående delen av federationen återkom till VM 98. De spelade i samma dräkt och hette samma sak. Men sen dess har det bit för bit börjat ta slut. Eller okej, det första steget var ju att det trots allt saknades kroatiska och bosniska spelare. Andra steget var att namnet byttes till Serbien-Montenegro, och spiken i kistan var att överge dräkten. Serbien spelar nu i rött-blått-vit. Ett stilens självmord.
Dock så måste ju i alla fall ett lag få fortsätta fylla VM med alla -ic namn och det blir rätt självklart att välja Serbien. Belgrad ligger fortfarande där, Partizan och Röda Stjärnan lever fortfarande, och de gudabenådade kreatörerna Savicevic och Stojkovic är från öster om Zagreb. Serbien är inte Jugoslavien, framkallar inte samma känslor, men det är det närmaste som finns. Därför ska de alltid vara med i VM.
Skottland
Den som inte gillar Skottland är rimligen inte heller någon särskild sympatisk fotbollsentusiast. De har mentaliteten, supportrarna, traditionen och stilen (dräkten snarare än spelstilen). Det var framförallt när jag såg ett sammandrag över deras 2-1-seger mot Sverige i VM 90 som jag fick det starka intrycket. När Stuart McCall gör 1-0 på hörna i första halvlek, framför den så högljudda och rörliga klacken på den täta Luigi Ferraris kortsida. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Wow. Från och med då var Skottland ett av mina fem favoritlag i världen. Om jag känner precis likadant idag, det vet jag inte. Jag har ingen konkret anledning att inte göra det, men med bredare vyer så blir väl intrycken fler och "konkurrensen" därmed värre. Mycket har hänt sen dess och sorgligt nog är Skottland numer ett mediokert europeiskt lag som i bästa fall lyckas kvala in till en storturnering ett par gånger på ett decennium. Förr i tiden var man snarare kvalkungar som alltid föll i gruppspelet på ett väldigt smärtsamt sätt. Och det hade ju varit så sjukt mäktigt att se dem i en slutspelsmatch. En stor match på liv och död, över 90 minuter koncentrerat till ett och samma ställe och inte gruppspelets spridda förhoppningar kring diverse resultat. På en stor arena med de fanatiska fansen. Se hur långt de kan driva detta landslag som lever så mycket på inspiration framför tekniskt kunnande. Det hade varit fantastiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om paraguay, peru, rumänien, jugoslavien, serbien, stojkovic, savicevic, crvena, kroatien, montenegro, skottland, mccall, genua, vm
Kommer alltid att leva i skuggan av de andra två jättarna i regionen - Argentina och Uruguay - på grund av en mindre mäktig historia, men har under de senaste 15 åren varit kontinentens tredje starkaste lag. Även om jag alltid har gillat de flesta av de sydamerikanska lagen, var det först under VM 1998 som jag, liksom många andra, fattade tycke för det superdisciplinerade lag som till min stora förtjusning skickade ut Spanien ur VM på ett väldigt listigt sätt. Har dock varit en besvikelse de senaste två turneringarna.
Peru
För mig står Peru för fotbollshistoria, stil och klass, mer än något annat lag. Inte för att de var bland de första jättarna, eller att deras historia är så övermäktig överhuvudtaget, men det är något med de där första färgbilderna och Perus karaktäristiskt röda diagonal på tröjan, från 70-talet när de var som mest framgångsrika. Och eftersom de aldrig har spelat i ett VM under min tid, så har det blivit som en legend från förr. Sedan början av 90-talet har jag väntat och väntat på att Peru någon gång ska komma tillbaka, men först nu inser jag att det är väldigt avlägset. Synd. Under tiden har både Ecuador och Bolivia blandat sig i VM...
Rumänien
Det är märkligt hur saker och ting kan ändras över så obetydliga saker. 1990 var Rumänien ett lag som jag gillade. Ingen favorit, men ett som man unnar framgångar. Lacatus och Hagi var de som imponerade en liten 8-åring. Resten hade roliga eller snygga namn. Men bara en match mot Colombia, där jag av ingen särskild anledningen hellre ville att de sistnämnda skulle vinna, ändrade allt. Sen den dagen har jag aldrig varit särskilt förtjust i Rumänien. De har i bästa fall varit ett harmlöst lag som man gärna offrat för mer sympatiska lags framgångar. Det räcker med en match ibland. Sen har jag en beef mot laget för att de har bytt dräkten från gult-blått-rött till helgult. Vad handlar det om? Så tråkigt med den kycklingdräkten.
Så varför ska de då vara med och göra VM optimalt? För att de trots allt är ett VM 90-lag, och för att de står ut som en ganska unik nation i Europa, med en stark fotbollstradition och många eleganta spelare genom åren.
Serbien
Jugoslavien var ett mycket trevligt bekantskap under VM 90, och jag har egentligen aldrig hämtat mig från FIFA:s bannylsning som trots allt också var oundvikligt. Det hade inte funkat att bygga ett lag på olika nationer som höll på att ta ihjäl varandra på hemmaplan. Ständig påminns man än idag om hur det kunde ske. Vad är oddsen att ett av världhistoriens absolut bästa fotbollslag, Jugoslaviens bästa under den halvsekel som nationen då hade existerat, synkas med det krig som upplöser federationen? Väldigt tråkigt. På pappret hade det laget fullständigt pulvriserat allt motstånd under EM 92, VM 94 och EM 96 om de fått spela. Nu är fotboll inte basket, så det finns inga garantier för guldmedalj i alla lägen, men sannerligen hade de ristat in något stort i historien. Det började på slutet av 80-talet, då juniorerna blev världsmästare, fortsatte med ett lyckat VM och sen Röda Stjärnans seger i Europacupen 1991, och i kvalet var Danmark aldrig ett riktigt hot. Juggarna kom sen till Sverige innan det blev klart att det inte skulle bli något mästerskap. Därefter såg vi aldrig dem i de stora sammanhangen förrän fyra år senare när en del av dem representerade Kroatien. Om jag ovan nämnde att jag kände avsaknad av något under VM 1994, så var det inte bara ett brittiskt lag, utan även Jugoslavien. De var helt enkelt så självklara som landslagsfotbollens elit att deras blotta frånvaro kunde ses som en aspekt av VM. Även om man kanske inte kunde sätta ord på det just då, så blev det uppenbart senare. Låt oss bara nejmdroppa lite för att visa att det här inte handlar om någon överdramatisering; Savicevic, Pancev, Mihajlovic, Jarni, Stojkovic, Stimac, Boban, Mijatovic, Prosinecki, Jugovic, Stanic, Ljukic, Katanec, Suker, Drulovic. Ja, alla dessa, och säkert någon eller några som jag har glömt, i samma lag. För yngre läsare kanske det inte ser så jättemärkvärdigt ut. En sån som Pancev till exempel kom aldrig tillbaka, makedonier som han var, men alla ska veta att han åkte runt Europa och gjorde mål mot storlagen när Röda Stjärnan vann EC. Kanske är inte heller Robert Jarni en spelare som kommer att gå till historien, men han spelade faktiskt en nyckelroll som vänsterback i Juventus under den här tiden. Det här var inte bara några sköna talanger från Balkan. Det var stora spelare, varav de flesta spelade för Europas största klubblag. Tragedin över att det aldrig blev realitet kommer jag aldrig att kunna släppa. Dock ska vi aldrig glömma att utanför fotbollen så är ju den stora tragedin snarare är själva kriget på Balkan.
Så, ska Serbien ses som den stora arvtagaren? Det är det som är frågan. Jag var väldigt entusiastisk när Kroatien tog juggarna tillbaka till den stora scenen under EM 1996 (och vilken fotboll de sen spelare under de åren...), men det blev ju ännu bättre när den återstående delen av federationen återkom till VM 98. De spelade i samma dräkt och hette samma sak. Men sen dess har det bit för bit börjat ta slut. Eller okej, det första steget var ju att det trots allt saknades kroatiska och bosniska spelare. Andra steget var att namnet byttes till Serbien-Montenegro, och spiken i kistan var att överge dräkten. Serbien spelar nu i rött-blått-vit. Ett stilens självmord.
Dock så måste ju i alla fall ett lag få fortsätta fylla VM med alla -ic namn och det blir rätt självklart att välja Serbien. Belgrad ligger fortfarande där, Partizan och Röda Stjärnan lever fortfarande, och de gudabenådade kreatörerna Savicevic och Stojkovic är från öster om Zagreb. Serbien är inte Jugoslavien, framkallar inte samma känslor, men det är det närmaste som finns. Därför ska de alltid vara med i VM.
Skottland
Den som inte gillar Skottland är rimligen inte heller någon särskild sympatisk fotbollsentusiast. De har mentaliteten, supportrarna, traditionen och stilen (dräkten snarare än spelstilen). Det var framförallt när jag såg ett sammandrag över deras 2-1-seger mot Sverige i VM 90 som jag fick det starka intrycket. När Stuart McCall gör 1-0 på hörna i första halvlek, framför den så högljudda och rörliga klacken på den täta Luigi Ferraris kortsida. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Wow. Från och med då var Skottland ett av mina fem favoritlag i världen. Om jag känner precis likadant idag, det vet jag inte. Jag har ingen konkret anledning att inte göra det, men med bredare vyer så blir väl intrycken fler och "konkurrensen" därmed värre. Mycket har hänt sen dess och sorgligt nog är Skottland numer ett mediokert europeiskt lag som i bästa fall lyckas kvala in till en storturnering ett par gånger på ett decennium. Förr i tiden var man snarare kvalkungar som alltid föll i gruppspelet på ett väldigt smärtsamt sätt. Och det hade ju varit så sjukt mäktigt att se dem i en slutspelsmatch. En stor match på liv och död, över 90 minuter koncentrerat till ett och samma ställe och inte gruppspelets spridda förhoppningar kring diverse resultat. På en stor arena med de fanatiska fansen. Se hur långt de kan driva detta landslag som lever så mycket på inspiration framför tekniskt kunnande. Det hade varit fantastiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om paraguay, peru, rumänien, jugoslavien, serbien, stojkovic, savicevic, crvena, kroatien, montenegro, skottland, mccall, genua, vm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar