I senaste fotbollskväll satt Bojan Djordjic i studion och talade åter om sin kärlek för AIK. Han tillade att förmodligen sitter det en massa hemma som tittar och tror att det är bara saker han säger för att AIK:s supportrar ska bli nöjda, men att det faktiskt är sant. Även på andra håll har han pratat om sitt förflutna som AIK-supporter.
Jag tror inte att han ljuger, men jag har alltid varit skeptisk till hans uttalade kärlek för AIK, och nu har jag gått över till att döma det.
Jag tror inte att han ljuger, men jag har alltid varit skeptisk till hans uttalade kärlek för AIK, och nu har jag gått över till att döma det.
Det ska man förstås aldrig göra. Folk har sina historier med sina klubbar. Vem är jag att ha en åsikt om varför någon håller på en klubb och hur han borde känna och så vidare? Så länge det inte handlar om gloryhunters eller liknande fenomen, så får man respektera folks känslor och val.
Men man gör ju det ändå, och här ska jag förklara varför jag tycker som jag gör.
När Bojan först framträdde som en profil vid millennieskiftet som ungdomsspelare i Man United och snart också en tyckare i TV4:s studio, då visste jag inte att han var son till Ranko Djordjic.
När jag sen fick veta det, började jag så sakteligen att tänka på de gånger jag i början av 90-talet tittade i IFK Norrköpings årsber-ättelser, som kom ut som ett ganska smalt häfte i A4-format varje år, och såg äldre bilder på utländska stjärnor i Peking, som Igor Ponomarev och just Ranko Djordjic.
Så, när jag för ett par år sen fick höra Bojan börja prata om hur han hållit på AIK sen barnsben blev jag väldigt fundersam.
Jag är dock ingen orakel när det kommer till svensk fotboll, så jag tänkte att kanske hade Ranko även spelat i AIK under någon period, och Bojans tidiga entré inom fotbollen skulle råka sammanfalla med den perioden.
Jag satte mig aldrig in i att undersöka detta. Jag antog att det fanns en logisk förklaring.
Nu när jag har just kollat upp lite fakta är jag inte bara beredd att avfärda Bojans AIK-kärlek, jag är också väldigt fundersam över Ranko.
I korthet är det på följande vis:
Ranko Djordjic kom till Peking från det ärofulla Röda Stjärnan och spelade i IFK Norrköping 1985-88.
Därefter åkte han hem till Jugoslavien. I hela sin karriär repre-senterade han bara en utländsk klubb och det var IFK Norrköping.
I början av 90-talet återkom sen Ranko, medföljd av familjen senare, till Sverige. Man hamnade nu i Stockholmsförorten Kista. Han undvek medvetet att ha något med Norrköping att göra efttersom han inte ville få uppmärksamhet som den förre store fotbollsspelaren som nu hade återvänt som flykting.
Och där började familjen Djordjics fortsatta liv i Sverige.
Men man gör ju det ändå, och här ska jag förklara varför jag tycker som jag gör.
När Bojan först framträdde som en profil vid millennieskiftet som ungdomsspelare i Man United och snart också en tyckare i TV4:s studio, då visste jag inte att han var son till Ranko Djordjic.
När jag sen fick veta det, började jag så sakteligen att tänka på de gånger jag i början av 90-talet tittade i IFK Norrköpings årsber-ättelser, som kom ut som ett ganska smalt häfte i A4-format varje år, och såg äldre bilder på utländska stjärnor i Peking, som Igor Ponomarev och just Ranko Djordjic.
Så, när jag för ett par år sen fick höra Bojan börja prata om hur han hållit på AIK sen barnsben blev jag väldigt fundersam.
Jag är dock ingen orakel när det kommer till svensk fotboll, så jag tänkte att kanske hade Ranko även spelat i AIK under någon period, och Bojans tidiga entré inom fotbollen skulle råka sammanfalla med den perioden.
Jag satte mig aldrig in i att undersöka detta. Jag antog att det fanns en logisk förklaring.
Nu när jag har just kollat upp lite fakta är jag inte bara beredd att avfärda Bojans AIK-kärlek, jag är också väldigt fundersam över Ranko.
I korthet är det på följande vis:
Ranko Djordjic kom till Peking från det ärofulla Röda Stjärnan och spelade i IFK Norrköping 1985-88.
Därefter åkte han hem till Jugoslavien. I hela sin karriär repre-senterade han bara en utländsk klubb och det var IFK Norrköping.
I början av 90-talet återkom sen Ranko, medföljd av familjen senare, till Sverige. Man hamnade nu i Stockholmsförorten Kista. Han undvek medvetet att ha något med Norrköping att göra efttersom han inte ville få uppmärksamhet som den förre store fotbollsspelaren som nu hade återvänt som flykting.
Och där började familjen Djordjics fortsatta liv i Sverige.
Bojan har senare sagt att han 1992 stod i Norra stå, vilket innebär att han blev AIK-supporter samma år som de flyttade hit. Han har också tidigare pratat om att ha ägt medlemskap i AIK redan när han bodde i Belgrad. Jag har inte riktigt förstått hur det går ihop, men inte lyckats hitta något som förklarar det.
Det finns i alla fall två viktiga poänger här, varav det ena hela det här inläggets ämne.
Det ena är att när Bojan började kunna gå ordentligt, att tala flytande och att spela fotboll, så var det i Norrköping. Förmod-ligen kommer de flesta av hans tidigaste minnen som människa från tiden då han bodde i Norrköping.
Jag kan därför inte fatta det vettiga i att han idag beskriver AIK som en självklar referenspunkt till barndomen, och jag kan inte heller fatta att han överhuvudtaget håller på AIK och inte IFK Norrköping.
Till viss del handlar ju det här om hur jag själv ser på det här med att hålla på ett lag. Och där tycker jag att det med vissa undantag ska handla om ens allra första intryck av fotbollen. När det blir klart att familjen Djordjic ska "åka tillbaka till Sverige" så innebär ju det att de ska tillbaka till det där landet som fram till dess hade varit deras lilla utlandsäventyr. Och de minnen de hade från Sverige då var ju just Norrköping. Tiden när pappa var fotbollsproffs i stan. Så oavsett var man bosätter sig så borde den spontana känslan var att hålla på det lag som varit en del av familjens liv tre-fyra år innan. Man väljer då sitt lag när man är 10 år gammal, inte när man är 15 och har bott vid linje blå mot Akalla i fem år.
Den andra poängen är att... Ja, just det. Artikeln varifrån jag hämtat mina källor är från 2002. Ca 11 år efter att Ranko Djordjic återvände till Sverige.
Att han först gjorde valet att hålla sig anonym och borta från Norrköping förstår jag.
Och jag är egentligen inte den som börjar tala om vad en krigsflykting ska ha för tankar och känslor om jävla fotboll som i slutändan inte alls betyder så mycket som vi ofta vill tro.
Ändå kan jag som gammal Norrköpingsbo, spelare i IFK Norrköpings knattelag och supporter till stadens stolthet IFK Norrköping känna att... Betydde inte det - 1985-88 - ett skit för Ranko? Under de här elva åren hade han tydligen inte besökt Norrköping en enda gång. Inte ens en enda gång hade han som privatperson tagit sig till Norrköping och Idrottsparken för att se en match, om inte annat.
Det finns i alla fall två viktiga poänger här, varav det ena hela det här inläggets ämne.
Det ena är att när Bojan började kunna gå ordentligt, att tala flytande och att spela fotboll, så var det i Norrköping. Förmod-ligen kommer de flesta av hans tidigaste minnen som människa från tiden då han bodde i Norrköping.
Jag kan därför inte fatta det vettiga i att han idag beskriver AIK som en självklar referenspunkt till barndomen, och jag kan inte heller fatta att han överhuvudtaget håller på AIK och inte IFK Norrköping.
Till viss del handlar ju det här om hur jag själv ser på det här med att hålla på ett lag. Och där tycker jag att det med vissa undantag ska handla om ens allra första intryck av fotbollen. När det blir klart att familjen Djordjic ska "åka tillbaka till Sverige" så innebär ju det att de ska tillbaka till det där landet som fram till dess hade varit deras lilla utlandsäventyr. Och de minnen de hade från Sverige då var ju just Norrköping. Tiden när pappa var fotbollsproffs i stan. Så oavsett var man bosätter sig så borde den spontana känslan var att hålla på det lag som varit en del av familjens liv tre-fyra år innan. Man väljer då sitt lag när man är 10 år gammal, inte när man är 15 och har bott vid linje blå mot Akalla i fem år.
Den andra poängen är att... Ja, just det. Artikeln varifrån jag hämtat mina källor är från 2002. Ca 11 år efter att Ranko Djordjic återvände till Sverige.
Att han först gjorde valet att hålla sig anonym och borta från Norrköping förstår jag.
Och jag är egentligen inte den som börjar tala om vad en krigsflykting ska ha för tankar och känslor om jävla fotboll som i slutändan inte alls betyder så mycket som vi ofta vill tro.
Ändå kan jag som gammal Norrköpingsbo, spelare i IFK Norrköpings knattelag och supporter till stadens stolthet IFK Norrköping känna att... Betydde inte det - 1985-88 - ett skit för Ranko? Under de här elva åren hade han tydligen inte besökt Norrköping en enda gång. Inte ens en enda gång hade han som privatperson tagit sig till Norrköping och Idrottsparken för att se en match, om inte annat.
I artikeln, som alltså är skriven samma år som Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år, uttrycker Ranko oro för risken att laget kanske aldrig mer kommer att återvända till Allsvenskan om man åker ur. Som om en klubb med tolv äkta SM-Guld (inga förhistoriska varianter) från en arbetarstad, en av landets tio största, skulle ha svårt att fortsätta bland de - då - 14 bästa lagen i Sverige. Som om det handlar om Gunnilse eller nåt. Fan.
Och nu står hans son som växte upp på Hospitalsgatan i Norrköping någonstans och talar om sitt stora AIK-hjärta. Hur han har det i blodet och allt det där.
Läs även andra bloggares åsikter om bojan, djordjic, ranko, belgrad, kista, norrköping, aik, ifk, allsvenskan
6 kommentarer:
Jag är med dig. Det har alltid funnits något väldigt suspekt över Bojans AIK-fanatism och jag är glad att du kan sätta fingret på det! Detta om pappa Djordjic' bakgrund i svensk fotboll är - och det erkänner jag motvilligt - fullständiga nyheter för mig. Peking har alltid legat nära mitt hjärta och var - paradoxalt nog - det första lag jag höll på i Sverige. Jag borde alltså ha vetat detta. Inget snack. Däremot är jag benägen att försvara det där med klubbyte, om inte annat för att rädda det egna skinnet. Jag kan förstå och absolut respektera åsikter om att man "fan inte byter lag!", men inte undantagslöst hålla med. Att börja hålla på ett lag förbehållslöst när man är liten och inte vet något om lagets ställning socio-ekonomiskt, historiskt och geografiskt är riskabelt. Det är ädelt att fortsätta hålla på laget om det visar sig gå på tvären med allt man tror på som vuxen, fastän jag själv skulle ta mig en funderare. Jag var exempelvis öis:are förr om åren. När jag insåg att Örgryte är en av de mest förnäma delarna av Göteborg kunde jag inte längre leva med mig själv som Öis-supporter. Okej att det är och förblir lirarnas lag, men jag är från landet. Inte från en förort där villorna går loss på 7 millar. Så, jag bytte. Jag var 20 och för gammal för det, men jag gjorde det. Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka - men jag är inte säker på att jag hade gjort samma byte idag om jag hade insett samma sak. Varje sak ska förstås utifrån sitt sammanhang. Likafullt bytte jag från ett lag som nått sin största framgång på drygt 15 år, till ett lag som låg i tredjedivisionen. Jag kan tycka att det legitimerade mitt byte. I alla fall lite.
Och för den som har ett intresse av det, här är min historia vad beträffar supporterskap och svenska klubbar på hög nivå:
IFK Norrköping (1989-96), Panos Ljungskile (1996-97), Örgryte IS (1997-2002), Gais (2002-)
Tilläggas kan att Mjällby varit något av "andralag" under hela den där resan.
Men vi är åtminstone överens om att Bojan är en smutsig människa. Låtom oss hoppas att hans "blödande AIK-hjärta" får sig en rejäl törn i eftermiddag!
Så du övergav Peking precis när den senaste storhetsperioden definitivt var över? ;)
Nej, men seriöst, även om vi verkar lite oense här så kan jag påpeka att jag inte talar om någon slags dumdristig klubblojalitet, utan mer att man ska värdera sina minnen.
Jag har därför definitivt ändrat uppfattning och känslor om många lag, men aldrig de som jag har följt från början. Serie A, Engelska ligan och Allsvenskan är de ligor som man kunde följa regelbundet när man var i min barndom, så de lag som jag 'valde' då kommer jag alltid att hålla på. "Andralag" och lag från andra ligor som man inet följt på samma sätt är annorlunda eftersom man inte har samma minnen med dem.
Nu har jag i och för sig haft en jävla förmåga att råka falla för lag som även i vuxen ålder har visat sig vara "goda" eller bara allmänt fria från smutsiga fläckar.
Men ta den spanska ligan som under nästan ett helt decennium bara gick att följa via highlights för mig. Då höll jag tummarna för Real Madrid. Idag avskyr jag inte Real men av de två stora håller jag snarare på Barca.
Eller IFK Göteborg som jag av uppenbara skäl hatade som fan när jag var liten. Nu tycker jag att de kanske är det mest sympatiska storlaget i Sverige. Jag minns inte när vändningen kom, men skulle tippa på så sent som 2006 eller 2007.
Det där med politik är svårt. Det påverkar. Jag försöker som sagt att tänka bort det på nåt sätt, men som sagt, när det har blivit aktuellt har det aldrig handlat om något av de lagens om jag tog till hjärtat som barn.
Apropå att ha hållit på Peking, bo i Karlstad och supporterskap i stort. Känner en kille vars storebror har haft ett jäkligt konstigt sätt i detta. Han är galen i Beatles, så han håller på Färjestad i hockey för att Beatles besökte Karlstad 1964 eller när det var, och IFK Norrköping i fotboll för att - håll i dig - Olle Nilsson från coverbandet Liverpool, som även vann den första upplagan av programmet Sikta mot stjärnorna, är från Norrköping. Han är själv från Uppsala.
Å andra sidan så är det så att AIK är sveriges största klubb även utanför Solna. Med all respekt för peking så attraherar gnaget långt utanför stadsgränsen. Kan hända att Bojan som "nysvensk" inte kände sig böjd att följa det lokala laget?
Att vara gnagare är att vara den ultimata outsidern i sverige - Alla hatar oss, vafan gör det?
En paroll som kanske lockade en ung Bojan om hans tid i peking inte var rosenkantad?
Att han som en liten "knodd" inte följde det lokala laget förstår jag, men att han börjar hålla på AIK när han återvänder till Sverige får mig att ifrågasätta hur han förhöll sig till sin historia när han var 10 år.
Sen om det var mer "attraktivt" att hålla på AIK är inte direkt något som får mig att respektera honom mer, snarare tvärtom, men det skulle kunna ge lite svar på frågor åtminstone.
Men i parantes, Bojan återvände till Sverige 1992, en period (1989-1994) som dominerades av Blåvitt och Peking, undantaget just 1992 då när AIK vann mästerskapsserien. IFK Norrköping var då fortfarande en mycket mäktigare klubb än vad man är idag. Det gick att bygga upp styrka på ett annat sätt än idag där sponsorpengar och dylikt betyder så mycket mer. Visst hade AIK fortfarande en slags supporterskara som Peking inte hade, men i övrigt så fick man inte direkt intrycket av att AIK hade en sån status som idag speglas bland annat i en medial fotbollskultur som inte fanns på samma sätt.
AIK var däremot det ökända laget, vilket kan vara lockande för ungdomar - dock inte just Bojan (återkommer nedan) - men jag menar att förutsättningarna för Bojan borde rimligen vara sådana att när han sitter på planet till Sverige så vet han en sak om Sverige och det är förutom allmänt kända faktauppgifter att det finns en stad där som heter Norrköping där han bodde förut och där hans pappa spelade i stadens fotbollslag. Enligt mitt sätt att se på fotboll så borde han redan då känna att Peking är hans lag.
Sist men inte minst. Bojan pratar idag om hur han stod på Norra stå 1992 och allt det där. Och man undrar ju hur han kunde känna sig så hemma där. Nu generaliserar jag mycket men jag minns fortfarande hur jag satt på Parken 1994, och den del av norra läktaren som var fylld av bortalagets supportrar nästan unisont gjorde apljud mot en svart spelare i Peking, som, om jag minns rätt, var ghananen Joacim Acheampong.
Och det var ändå ett par år efter att rasismen i Sverige (ca 91-92) var som allra värst.
Att BA på den tiden var fullständigt infiltrerad av nazister är ingen hemlighet, så hur en "invandrarkille" från förorten skulle lockas av aggressiva skinskallar känns ännu mer konstigt.
Surt sa väl räven eller.... Fattar inte logiken i ditt resonemang. När Fam Djordjic flyttade från Norrköping var Bojan 6 år gammal. När de kom tillbaka till Sverige - och då till Stocxkholm - var han nio. Det låter väl ganska sannolikt att en nioåring börjar bygga sitt supporterskap med en klubb i närheten av där man bor. Lika troligt är det att man då man i 10-15 årsåldern börjar gå på fotboll mer regelbundet så går man och ser ett lag nära där man bor. Skulle det vara konstigt att AIK för Bojan är förknippat med barndomen??? Vilka år minns ni mest ifrån er egen barndom. De då ni var mellan 3 och 6 (Bojans barnaår i Norrköping) eller åren mellan 9 och 17 (Bojans barn- och ungdomstid i Stockholm)????
@Anonym
Kanske lite överdrivet av mig att skriva att jag inte kan fatta att han öht håller på AIK istället för IFK. Det är inte direkt konstigt att han utvecklar starkare känslor för AIK, men för mig känns det mer naturligt att det fösta laget som på något sätt berör en blir ens favoritlag, speciellt i det här fallet där beröring vore en underdrift.
Men det som ändå ÄR konstigt eller falskt är hur han inte ens låtsas om existensen av en tidigare relation med IFK. Så jag kan inte köpa hans bild av hur han i princip föddes gnagare etc.
Ser för övrigt ingen relevans i uttrycket "surt sa räven" i det här fallet.
Skicka en kommentar