Foggia
OK, här kommer ett exempel som faller under kriteriet personlig relation. Foggia är en liten klubb som väldligt sällan har spelat i Serie A. Men det finns en stark myt kring klubben, och det hänger enbart ihop med säsongen 1991-92, och de efterföljande säsongerna, innan laget åkte ner till inferno. Då var Foggia en nykomling i Serie A, men ledda av den ännu mer mytomspunne Zdenek Zeman, visade laget ingen respekt för de andra storheterna. Med Francesco Baiano, Igor Kolyvanov, Giuseppe Signori, Igor Sjalimov etc. var det full fart framåt som gällde. Allt serverat på en liten men folktät arena i heta Apulien. Ett sådant lag behövs i serien. En liten klubb med mycket passion från söder, som tar ner de bekväma pamperna på jorden.
Genoa
I dagsläget är Genoa lite som en större variant av Foggia på 90-talet. Skillnaden är att Genoa är Italiens äldsta klubb. Att säga att de hör hemma i Serie A är en underdrift. Färgerna, identiska och 50-50 som Cagliari, är de rätta. Arenan är fantastisk. Supportrarna är sympatiska. Allt är bara så jävla rätt. Själv har jag dessutom haft Genoa som mitt andralag, med VM 90-kopplingar som egentligen behöver utvecklas för fullt förståelse. Men tid för det finns inte riktigt. Man kan väl bara nämna Skuhravy och Branco i förbifarten.
Internazionale Milano
Jag tror att Inter har många unga fans eftersom Massimo Morratti under 90-talet och framåt alltid såg till att ta in riktiga publikfavoriter till Milanos blåsvarta del. Djorkaeff, Roberto Carlos, Ronaldo, Zamorano, Recoba, Adriano, Ibrahimovic etc.
Men för mig har jag alltid uppskattat Inter sett som det fula laget. På slutet av 80-talet började Silvio Berlusconis pengar att ge resultat för Milan, som blev det eleganta laget som hade de lysande stjärnorna och vann de stora titlarna. När Milan briljerade med den nya generationens holländare som Van Basten, Riijkaard och Gullit, tog Inter in de där jävla oglamorösa tyskjävlarna; Brehme, Matthäus och Klinsmann. De goda mot de onda. Även resten av laget följde ungefär samma struktur. Eller för att ta italienarna, Milan hade spelare som Donadoni och Maldini. Inter hade Riccardo Ferri och Nicola Berti. En viss skillnad. Och ett lag som ingen gillar, måste man ju gilla.
Lazio
Som sagt, listan baseras inte bara på sympati. Lazio är vackert på plan. Men ganska fult på curvan. Och även innan jag kände till det råkade jag föredra deras rivaler. Men, det finns historia här, utan tvekan.
Lecce
Sydlag med karaktär och tillräckligt bra historia för att tillhöra de tjugo främsta. Brukar av någon anledning ofta göra livet surt för Roma, vilket jag tycker är lite kul på något sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om foggia, genoa, inter, lazio, lecce
OK, här kommer ett exempel som faller under kriteriet personlig relation. Foggia är en liten klubb som väldligt sällan har spelat i Serie A. Men det finns en stark myt kring klubben, och det hänger enbart ihop med säsongen 1991-92, och de efterföljande säsongerna, innan laget åkte ner till inferno. Då var Foggia en nykomling i Serie A, men ledda av den ännu mer mytomspunne Zdenek Zeman, visade laget ingen respekt för de andra storheterna. Med Francesco Baiano, Igor Kolyvanov, Giuseppe Signori, Igor Sjalimov etc. var det full fart framåt som gällde. Allt serverat på en liten men folktät arena i heta Apulien. Ett sådant lag behövs i serien. En liten klubb med mycket passion från söder, som tar ner de bekväma pamperna på jorden.
Genoa
I dagsläget är Genoa lite som en större variant av Foggia på 90-talet. Skillnaden är att Genoa är Italiens äldsta klubb. Att säga att de hör hemma i Serie A är en underdrift. Färgerna, identiska och 50-50 som Cagliari, är de rätta. Arenan är fantastisk. Supportrarna är sympatiska. Allt är bara så jävla rätt. Själv har jag dessutom haft Genoa som mitt andralag, med VM 90-kopplingar som egentligen behöver utvecklas för fullt förståelse. Men tid för det finns inte riktigt. Man kan väl bara nämna Skuhravy och Branco i förbifarten.
Internazionale Milano
Jag tror att Inter har många unga fans eftersom Massimo Morratti under 90-talet och framåt alltid såg till att ta in riktiga publikfavoriter till Milanos blåsvarta del. Djorkaeff, Roberto Carlos, Ronaldo, Zamorano, Recoba, Adriano, Ibrahimovic etc.
Men för mig har jag alltid uppskattat Inter sett som det fula laget. På slutet av 80-talet började Silvio Berlusconis pengar att ge resultat för Milan, som blev det eleganta laget som hade de lysande stjärnorna och vann de stora titlarna. När Milan briljerade med den nya generationens holländare som Van Basten, Riijkaard och Gullit, tog Inter in de där jävla oglamorösa tyskjävlarna; Brehme, Matthäus och Klinsmann. De goda mot de onda. Även resten av laget följde ungefär samma struktur. Eller för att ta italienarna, Milan hade spelare som Donadoni och Maldini. Inter hade Riccardo Ferri och Nicola Berti. En viss skillnad. Och ett lag som ingen gillar, måste man ju gilla.
Lazio
Som sagt, listan baseras inte bara på sympati. Lazio är vackert på plan. Men ganska fult på curvan. Och även innan jag kände till det råkade jag föredra deras rivaler. Men, det finns historia här, utan tvekan.
Lecce
Sydlag med karaktär och tillräckligt bra historia för att tillhöra de tjugo främsta. Brukar av någon anledning ofta göra livet surt för Roma, vilket jag tycker är lite kul på något sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om foggia, genoa, inter, lazio, lecce
2 kommentarer:
Ursäkta, jag ser inget AC Milan? vilket miss alltså!
Ge mig AC Milan
Är ju bokstavsordning. Milan lär således komma med i del III.
Skicka en kommentar