Ah, jag är så frustrerad över Erik Nivas envishet att inte ta revidera sin uppfattning om att Uruguay och Argentina igår gjorde upp om att spela oavgjort i och med att det resultatet säkrade Argentinas plats i VM och Uruguays plats i playoff.
Efter att ha försökt övertala honom via feedback att det inte finns någon rimlighet i den beskrivningen ger jag upp.
Men om det är någon av den här bloggens läsare som har missat det så hade alltså Uruguay inte mycket att bevaka i den matchen, annat än att bevaka sin nolla som en förutsättning att kunna vinna matche och därmed dels säkra sin överlevnad oberoende resultatet i Santiago mellan Chile-Ecuador, dels gå om Argentina och säkra en plats i VM utan playoff.
Så som förutsättningarna var var det bara Argentina som hade en poäng att bevaka eftersom det räckte för avancemang. Men Uruguay kunde ha förlorat eller spelat oavgjort. Det enda som betydde något var att vinna. Det berodde på den överlägsna målskillnaden gentemot Ecuador som innebar att även vid förlust mot Argentina så var Ecuador tvunget att vinna.
Efter flera repliker svarar Niva mig att just detta innebar att båda lagen var alltför nöjda med situationen för att elda upp sig själva.
Men att inte ha tillräcklig motivation för att tvinga fram en heorisk insats är ju en sak. Att göra upp en match eller att bevaka något som inte finns att bevaka är ju två helt skilda saker.
Och något i mig säger att bara en anlgofil kan missa den distinktionen.
För det första så har majoriteten av svenska anglofiler inom fotboll grundinställningen att man ska kriga ner sin motståndare med våldsamma offensiva attacker, snarare än att känna sig fram så som ett lag som Uruguay eller Italien kan göra. När det förstnämnda uteblir utgår man från att det finns ett bristande intresse.
För det andra innebär perspektivet (anglocentrism) att latinska lag befinner sig i periferin och bedöms alltid på ett annat sätt än Nordeuropeiska lag. Det finns en uppfattning (som inte är taget ur luften) att benägenheten för bevakning och överenskommelser är större hos latinska lag.
Och det handlar inte om okunnighet. Niva skulle, bortsett från detaljfrågor kring utgången av diverse händelser från VM och i vissa fall VM-kval från de senaste tjugo åren, som en bevandrad jorunalist och fotbollsentusiast utklassa mig i kunskap om sydamerikansk fotboll.
Det handlar om strukturellt tänkande.
* * *
När det kommer till helt avgörande moment på slutet av det här kvalet så kanske den största stunden av dramatik kom när USA kvitterade mot Costa Rica i 95:e minuten. 2-2, och det innebar att Honduras är klart för VM.
Förutsättningarna var alltså att både Costa Rica och Honduras var tvungna att vinna för att ta den sista direktplatsen till VM. Och ingen av dem hade någon lätt uppgift. Honduras skulle möta ärkefienden från fotbollskriget - El Salvador - på bortaplan, medan Costa Rica skulle göra något som inget landslag gjort på åtta år - vinna en tävlingslandskamp i USA.
Honduras gjorde sitt. Det avgörande målet kom en bit in i andra halvlek när Suazo slog ett inlägg från höger som Pavon - mannen som missade ett straff mot USA i helgen - nickade in.
Det uttrycktes mycket glädje men det stod trots allt fortfarande 0-2.
Men USA reducerar och ser ut att vara på god väg att kvittera. Men flera bra chanser ges bort, och allra värst blir det när Milanbacket Onyweu agerar väldigt klantigt och skadar sig i försöket att nå ett inlägg. Han utgår och eftersom alla byten är gjorda får USA avsluta matchen med decimerat manskap.
Dessa sista tio minuter ser även ut att leda till absolut ingenting annat än hårda närkamper, tidsfördrivande frisparkar och tjafs vid sidlinjen som leder till att bortalagets tränare blir utvisad
Då kommer alltså hörnan i den 95:e minuten och Bornstein nickar in kvitteringen.
Glädje i San Salvador, och man kan ju ana plågan hos Costa Rica och deras supportrar.
Det glädjer mig i alla fall stort att Honduras är i VM. De har blivit allt bättre på 2000-talet och jag unnar min hjälte David Suazo hans förmodligen sista chans att spela i ett världsmästerskap.
Utöver Suazo har ju Honduras bekanta ansikten i den f d Cagliarispelaren Edgar Alvarez, som nu spelar en nyckelroll i Bari, och Léon, som för mig hamnat lite i skymundan efter att han lämnat Genoa för Parma sommaren 2008, och sedan blivit kvar i Serie B på grund av flytt till Torino.
* * *
Angående Europa har jag inte så mycket att säga. Det var en ganska ljummen kval med få matcher som verkligen gällde något. Enda stora utropstecknet är att Slovakien trots allt vann i ett snöigt Polen och återtog den VM-plats som man verkade ha gett bort. Och att Schweiz i slutändan var ett baklängesmål från att ge Grekland en oväntat direktplats till VM.
Nu ser vi fram emot den av senkommet seedningsbeslut kontroversiella EM-lottningen på måndag.
Efter att ha försökt övertala honom via feedback att det inte finns någon rimlighet i den beskrivningen ger jag upp.
Men om det är någon av den här bloggens läsare som har missat det så hade alltså Uruguay inte mycket att bevaka i den matchen, annat än att bevaka sin nolla som en förutsättning att kunna vinna matche och därmed dels säkra sin överlevnad oberoende resultatet i Santiago mellan Chile-Ecuador, dels gå om Argentina och säkra en plats i VM utan playoff.
Så som förutsättningarna var var det bara Argentina som hade en poäng att bevaka eftersom det räckte för avancemang. Men Uruguay kunde ha förlorat eller spelat oavgjort. Det enda som betydde något var att vinna. Det berodde på den överlägsna målskillnaden gentemot Ecuador som innebar att även vid förlust mot Argentina så var Ecuador tvunget att vinna.
Efter flera repliker svarar Niva mig att just detta innebar att båda lagen var alltför nöjda med situationen för att elda upp sig själva.
Men att inte ha tillräcklig motivation för att tvinga fram en heorisk insats är ju en sak. Att göra upp en match eller att bevaka något som inte finns att bevaka är ju två helt skilda saker.
Och något i mig säger att bara en anlgofil kan missa den distinktionen.
För det första så har majoriteten av svenska anglofiler inom fotboll grundinställningen att man ska kriga ner sin motståndare med våldsamma offensiva attacker, snarare än att känna sig fram så som ett lag som Uruguay eller Italien kan göra. När det förstnämnda uteblir utgår man från att det finns ett bristande intresse.
För det andra innebär perspektivet (anglocentrism) att latinska lag befinner sig i periferin och bedöms alltid på ett annat sätt än Nordeuropeiska lag. Det finns en uppfattning (som inte är taget ur luften) att benägenheten för bevakning och överenskommelser är större hos latinska lag.
Och det handlar inte om okunnighet. Niva skulle, bortsett från detaljfrågor kring utgången av diverse händelser från VM och i vissa fall VM-kval från de senaste tjugo åren, som en bevandrad jorunalist och fotbollsentusiast utklassa mig i kunskap om sydamerikansk fotboll.
Det handlar om strukturellt tänkande.
* * *
När det kommer till helt avgörande moment på slutet av det här kvalet så kanske den största stunden av dramatik kom när USA kvitterade mot Costa Rica i 95:e minuten. 2-2, och det innebar att Honduras är klart för VM.
Förutsättningarna var alltså att både Costa Rica och Honduras var tvungna att vinna för att ta den sista direktplatsen till VM. Och ingen av dem hade någon lätt uppgift. Honduras skulle möta ärkefienden från fotbollskriget - El Salvador - på bortaplan, medan Costa Rica skulle göra något som inget landslag gjort på åtta år - vinna en tävlingslandskamp i USA.
Honduras gjorde sitt. Det avgörande målet kom en bit in i andra halvlek när Suazo slog ett inlägg från höger som Pavon - mannen som missade ett straff mot USA i helgen - nickade in.
Det uttrycktes mycket glädje men det stod trots allt fortfarande 0-2.
Men USA reducerar och ser ut att vara på god väg att kvittera. Men flera bra chanser ges bort, och allra värst blir det när Milanbacket Onyweu agerar väldigt klantigt och skadar sig i försöket att nå ett inlägg. Han utgår och eftersom alla byten är gjorda får USA avsluta matchen med decimerat manskap.
Dessa sista tio minuter ser även ut att leda till absolut ingenting annat än hårda närkamper, tidsfördrivande frisparkar och tjafs vid sidlinjen som leder till att bortalagets tränare blir utvisad
Då kommer alltså hörnan i den 95:e minuten och Bornstein nickar in kvitteringen.
Glädje i San Salvador, och man kan ju ana plågan hos Costa Rica och deras supportrar.
Det glädjer mig i alla fall stort att Honduras är i VM. De har blivit allt bättre på 2000-talet och jag unnar min hjälte David Suazo hans förmodligen sista chans att spela i ett världsmästerskap.
Utöver Suazo har ju Honduras bekanta ansikten i den f d Cagliarispelaren Edgar Alvarez, som nu spelar en nyckelroll i Bari, och Léon, som för mig hamnat lite i skymundan efter att han lämnat Genoa för Parma sommaren 2008, och sedan blivit kvar i Serie B på grund av flytt till Torino.
* * *
Angående Europa har jag inte så mycket att säga. Det var en ganska ljummen kval med få matcher som verkligen gällde något. Enda stora utropstecknet är att Slovakien trots allt vann i ett snöigt Polen och återtog den VM-plats som man verkade ha gett bort. Och att Schweiz i slutändan var ett baklängesmål från att ge Grekland en oväntat direktplats till VM.
Nu ser vi fram emot den av senkommet seedningsbeslut kontroversiella EM-lottningen på måndag.
Läs även andra bloggares åsikter om honduras, uruguay, suazo, anglofili, niva, alvarez, leon
4 kommentarer:
Jag har ännu inte tagit del av Bank & Niva-bloggen idag, men uttrycker han sig på det viset, Niva, är han självklart ute och seglar. Både du och jag såg matchen. Därmed vet både du och jag att den inte var uppgjord. Den råkade bara vara en i mängden, trots allt som stod på spel. Uruguays sätt att hantera uppgiften var helt naturlig och inte det minsta uppseendeväckande. Hade man haft lite flyt hade man vunnit matchen, ungefär som Sverige i lördags. Det var ju inte mycket mer med det. Att sedan Diego möjliggjorde för Uruguay att vinna matchen genom att ställa det mest sinnessjuka argentinska landslag man någonsin har sett på banan, ja, det är förstås en annan femma.
Jösses, vad roligt med Honduras! Davide Suazo förtjänar absolut att spela VM. Alvárez likaså (vilken inledning på säsongen han har haft i Bari!). Dessutom ska det bli intressant att se hur Premier League-spelarna Palacios (Gud, vad jag avskyr den spelaren!) och Thomas - i Wigan - kan uträtta. Känns som att de har en spännande kombination av kreativitet och slaktarfasoner i det där laget. Är redan jävligt tänd på att se vad de kan uträtta i VM! En god vän till mig var f ö på semester i Costa Rica i vintras. Den lokale taxichauffören, som bara associerade Sverige med Medfords mål -90, tippade att hemlandet skulle få svårt mestadels beroende på det faktum att Honduras nuförtiden är så bra. Om han bara visste hur sanningen skulle bita honom i skinkan! De lär ju få hur svårt som helst mot Uruguay och är i teorin redan utslagna i det kvalet. Tänk att tappa en VM-biljett på ett insläppt mål i 95:e... hugaligen!
Uruguay kommer förstås vara rätt starka favoriter mot Costa Rica, men jag tror inte att det kommer bli så ojämnt. Landslagsfotbollen har krympt och... THE BIG FOUR i CONCACAF är inte att leka med. Men om jag får fel och Forlan gör hattrick i Montevideo så är jag bara nöjd.
Den där USA-kvitteringen mot Costa Rica minner mig om dramatiken i VM-kvalet 1993, då Sydkorea (tror jag) i sista stund plockade Iraks plats.
Bra blogg för övrigt! Jävligt nice att se någon som tar VM på det allvar det ska tas!
Tackar, tackar.
Bra påminnelse där. Det jag är säker på är att det var Japan som missade en VM-plats där, och att det berodde på ett sent mål i deras sista match, av Irak som inte hade nåt att spela för. Förmodligen var det då Sydkorea som tjänade på det och tog sig förbi Japan då.
Skicka en kommentar