Juventus
Vissa saker är så självklara att... Att man glömmer bort dem (hjälper inte att bokstaven J i princip inte existerar i det italienska språket). Borde ha varit med i del II, men som sagt, jag glömde bort laget som har 27 ligatitlar på meritlistan eftersom jag var upptagen med att bedöma vissa andra. Jag råkar vara från en generation som kanske inte upplever Juventus på samma sätt som många andra italienare. Jag fick se laget under en nio år lång period utan en ligaseger. Så när Juventus bröt Milans dominans på mitten av 90-talet, så var det väldigt befriande för mig. Tio år senare hade man en annan bild... Nåja, det finns en viss arrogans i hela grejen med Lo Stilo Juve, men under perioder så har det legat en viss sanning i det. Det ska vara lite ljummet, både sett till uppträdande och spelstil. För traditionens skull vore det väl bra om de kunde hitta dit nån gång igen.
Livorno
En klubb med mentalitet från en proletärstad vid den toskanska kusten. Från och med slutet av 90-talet har fascism och nazism alltmer börjat dominera de italienska curvorna, om det finns några politiska yttringar överhuvudtaget. Men apljud och keltiska kors ser man inte på Armando Picchi. Men det är inte det i sig som är grejen, utan hur stadens karaktär återspelar sig i fotbollen. Ingen behöver känna sig utanför i en tung betongklump till arena som leder fram ett lag utan stjärnor. Ett lag som smittas av en särskild omgivning. Med en lagkapten som arbetarsonen och ultran Cristiano Lucarelli. Man har dessutom ett av de överlägset snyggaste klubbemblemen i Serie A.
Milan
Jag kunde inte förutse att det skulle bli som det blev. När Sampdoria vann ligan 1991, den första som jag följde (halvvägs), var Milan bara ett topplag bland andra. De slutade på en Uefacupplats och slogs ut i Europacupens kvartsfinal. Men så inleddes det. Kanske den värsta dominansen jag har varit med om sen dess, om man ser till både Europa och inhemska ligor. Milan vann Serie A tre år i rad, 1992, 1993 och 1994, och gick till final i Champions League tre år i rad; 1993, 1994 och 1995. Med spelare som Maldini, Baresi, Donadoni, Albertini, Savicevic, Van Basten, Papin, Lentini, Boban, Desailly med flera, var Milan så överlägset i ligan att det fick mig att stegvis tröttna på den italienska fotbollen. Det var på den gamla goda tiden när matcherna spelades samtidigt på söndag eftermiddag, så småningom med en match på kvällen också. Så mycket krestade kring det att på söndag eftermiddag titta på när Milan med uddamålet vann en match. Inte så roligt. Och det som på den tiden sågs som en makalös köphysteri. Det läskiga var ju att med alla dessa lirare så var detta Fabio Capellos Milan. Det var disciplin och inga målkalas som gällde. Men vad spelar det för roll om man knappt släpper in ett mål och går igenom hela säsongen obesegrat? Sen dess har jag sett i ett större perspektiv alltid haft respekt för- eller känt fruktan inför Milan. Det är väl det som gör att jag är lite reserverad när jag kommenterar det som händer med laget just nu, i ligan och Europa.
Napoli
Egentligen kanske det räcker med att säga Diego Armando Maradona. Men det finns också mycket Neapelromantik som jag på många sätt gör mig delskyldig till. Söderns kamp mot norr. De fattigas kamp mot de rika. Det instabilas kamp mot det etablerade. Kommer aldrig att bli ett lag som dominerar över en längre period, men kommer alltid att utklassa alla i fråga om passion. Jag brukar ibland bli tårögd när jag ser gamla bilder på Mardona och Careca. Och le när jag ser gamla bilder på Alemão.
Reggina
Hade den här listan gjorts för tre-fyra år sen så hade Reggina varit chanslöst. Men under de där åren som Reggina mot alla odds alltid klarade sig kvar med nöd och näppe, bildade laget en liten historia som nuförtiden betyder något. För mig i alla fall. Reggina var den stora överlevaren från fattiga Kalabrien. Alltid ett jävla tryck på en relativt liten arena i Oreste Granillo. Är inte given på listan, men tillräcklig. Det går att skapa historia även på 2000-talet.
Vissa saker är så självklara att... Att man glömmer bort dem (hjälper inte att bokstaven J i princip inte existerar i det italienska språket). Borde ha varit med i del II, men som sagt, jag glömde bort laget som har 27 ligatitlar på meritlistan eftersom jag var upptagen med att bedöma vissa andra. Jag råkar vara från en generation som kanske inte upplever Juventus på samma sätt som många andra italienare. Jag fick se laget under en nio år lång period utan en ligaseger. Så när Juventus bröt Milans dominans på mitten av 90-talet, så var det väldigt befriande för mig. Tio år senare hade man en annan bild... Nåja, det finns en viss arrogans i hela grejen med Lo Stilo Juve, men under perioder så har det legat en viss sanning i det. Det ska vara lite ljummet, både sett till uppträdande och spelstil. För traditionens skull vore det väl bra om de kunde hitta dit nån gång igen.
Livorno
En klubb med mentalitet från en proletärstad vid den toskanska kusten. Från och med slutet av 90-talet har fascism och nazism alltmer börjat dominera de italienska curvorna, om det finns några politiska yttringar överhuvudtaget. Men apljud och keltiska kors ser man inte på Armando Picchi. Men det är inte det i sig som är grejen, utan hur stadens karaktär återspelar sig i fotbollen. Ingen behöver känna sig utanför i en tung betongklump till arena som leder fram ett lag utan stjärnor. Ett lag som smittas av en särskild omgivning. Med en lagkapten som arbetarsonen och ultran Cristiano Lucarelli. Man har dessutom ett av de överlägset snyggaste klubbemblemen i Serie A.
Milan
Jag kunde inte förutse att det skulle bli som det blev. När Sampdoria vann ligan 1991, den första som jag följde (halvvägs), var Milan bara ett topplag bland andra. De slutade på en Uefacupplats och slogs ut i Europacupens kvartsfinal. Men så inleddes det. Kanske den värsta dominansen jag har varit med om sen dess, om man ser till både Europa och inhemska ligor. Milan vann Serie A tre år i rad, 1992, 1993 och 1994, och gick till final i Champions League tre år i rad; 1993, 1994 och 1995. Med spelare som Maldini, Baresi, Donadoni, Albertini, Savicevic, Van Basten, Papin, Lentini, Boban, Desailly med flera, var Milan så överlägset i ligan att det fick mig att stegvis tröttna på den italienska fotbollen. Det var på den gamla goda tiden när matcherna spelades samtidigt på söndag eftermiddag, så småningom med en match på kvällen också. Så mycket krestade kring det att på söndag eftermiddag titta på när Milan med uddamålet vann en match. Inte så roligt. Och det som på den tiden sågs som en makalös köphysteri. Det läskiga var ju att med alla dessa lirare så var detta Fabio Capellos Milan. Det var disciplin och inga målkalas som gällde. Men vad spelar det för roll om man knappt släpper in ett mål och går igenom hela säsongen obesegrat? Sen dess har jag sett i ett större perspektiv alltid haft respekt för- eller känt fruktan inför Milan. Det är väl det som gör att jag är lite reserverad när jag kommenterar det som händer med laget just nu, i ligan och Europa.
Napoli
Egentligen kanske det räcker med att säga Diego Armando Maradona. Men det finns också mycket Neapelromantik som jag på många sätt gör mig delskyldig till. Söderns kamp mot norr. De fattigas kamp mot de rika. Det instabilas kamp mot det etablerade. Kommer aldrig att bli ett lag som dominerar över en längre period, men kommer alltid att utklassa alla i fråga om passion. Jag brukar ibland bli tårögd när jag ser gamla bilder på Mardona och Careca. Och le när jag ser gamla bilder på Alemão.
Reggina
Hade den här listan gjorts för tre-fyra år sen så hade Reggina varit chanslöst. Men under de där åren som Reggina mot alla odds alltid klarade sig kvar med nöd och näppe, bildade laget en liten historia som nuförtiden betyder något. För mig i alla fall. Reggina var den stora överlevaren från fattiga Kalabrien. Alltid ett jävla tryck på en relativt liten arena i Oreste Granillo. Är inte given på listan, men tillräcklig. Det går att skapa historia även på 2000-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om juventus, livorno, milan, napoli, reggina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar