Egypten
Jag såg Asterix & Obelix som alla andra när de mötte Kleopatra. Och jag har växt upp större delen av ungdomsåren i Europa. Så jag är också skadad av bilden av Egypten som ett land med en antik historia, farao, pyramider. Och det brukar vara ett störande element för mig när det kommer till fotboll. Men Egypten var med i VM 90, i den underliga gruppen där alla lag hade ett identiskt läge i tabellen inför slutomgången. I slutändan var gruppen också bara ett egyptiskt mål mot England från att avslutas på samma sätt.
Hursomhelst, förmodligen Nordafrikas största fotbollsland.
Elfenbenskusten
Ett av Afrikas stora hopp i VM. Borde ha gjort VM-debuten tidigare än 2006, men väl där hade man förmodligen gått vidare om man inte hamnat i en mardrömsgrupp. Vann det första afrikanska mästerskapet som jag följde (1992), och har alltid haft en del toppspelare åtminstone i Frankrike.
England
Det finns ett klipp på You Tube från en dokumentär om Graham Taylors tid som förbundskapaten för England mellan 1990-1994, som visar bilder på vad som hände i den oerhört viktiga matchen mellan Nederländerna och England i VM-kvalet 1993. Det är ett tragikomiskt klipp. Taylor, som för övrigt rankas som den sämsta tränaren England någonsin har haft (åtminstone var det så innan McLaren efterträdde Eriksson), får flera domslut emot sig och Englands möjligheter är alla stolpe ut. Nederländerna gör det motsatta. Får behålla Koeman, slipper straff emot sig och gör mål på sina chanser. Taylor vet att han kommer att få sparken och klagar på fjärdedomaren.
Men för mig är det mest tragiska med klippet det som man ser mellan 00:35-00:40 i klippet. Jag såg klippet för nåt år sen och det jag tänkte i det här ögonblicket var "herregud, vilken fotboll, sånt ser man inte längre". Det är ett typiskt engelskt spel det handlar om. Inte one-touch-spel längst marken, utan långa bollar. Jag ser inte vem det är ute på kanten, men han bara drar till bollen på studsen och så är David Platt direkt på jakt efter bollen. Jag saknar det verkligen. Man kan tycka att det är ett osofistikerat sätt att spela, men man kan inte ta ifrån spelarna att de spelar på ett sätt som i princip bara de gör. Och för mig som inte gillar likriktning så kan jag uppskatta det lika mycket som när Italien spelar ett jävligt kontrollerat spel.
Jag har aldrig varit ett stort fan av det engelska landslaget, förutom under en period i mitten av 90-talet när jag drogs in i hela det där anglofila köret med PL och Britpop och så vidare. Men långt innan jag skulle komma på saker som att teorisera om vad ett VM behöver för att vara bra, visste jag att ett VM utan England (eller möjligen Skottland) var ett sämre VM.
VM 1994 var till exempel något av en besvikelse för mig. Arenorna såg ut som de NFL-arenor som de verkligen var, vissa resultat gick helt emot det jag ville och så vidare. Men en sak som jag insåg rätt tidigt efteråt var att det var något som saknades och att det var dels ett jugoslaviskt lag och framförallt ett engelskt lag.
Jag tyckte även att som landet där fotbollen kom till, så var det bra för VM:s prestige om England gick långt i turneringen. Alltså för att det helt enkelt skulle innebära fler prestigematcher. Rumänien kanske var ett bättre landslag, men jag ansåg att en match mellan England och Brasilien, Argentina, Tyskland etc. hade något extra.
Idag spelar inte England på det sättet. De spelar bara tråkig powerfotboll. Det finns fortfarande fart och styrka, men inte det där härligt idiotiska långbollspelet. Det gör att jag inte alls bryr mig lika mycket om de går långt eller inte. Dessutom har ju den engelska fotbollen (eller snarare den engelska ligan) något av symbolen för den moderna fotbollen. Det där med prestige har alltmer börjat ersättas med kommersialism. När England går långt så får vi ytterligare några dagar där svensk media tjatar överdrivet mycket om allas vår Jånn Tärry, Rijo Fördinand, Wejn Roonij, Stijven Jerrard och så vidare. Samma bilder som pumpas upp i TV-rutan när Canal+ spelar Rule Britannia.
Men visst det fortfarande något i luften när England är med. Allt är inte helt förlorat. Jag skulle dock vilja ha tillbaka de där tjocka svarta delarna uptill på strumporna.
Frankrike
Landslagsfotbollens yttersta toppskikt har varit väldigt svår att infiltrera sedan 70-talet. Frankrike blev i och med guldet 1998, EM-guldet 2000 och VM-finalen 2006 det senaste landslaget att ha tagit klivet från att vara en stark fotbollsnation till att bli en storhet på samma nivå som Argentina, Brasilien, Tyskland, Italien och i viss mån Nederländerna (Spanien får vänta ett tag till och Uruguay är en definitionsfråga). Har ändå en märkligt svag fotbollskultur i förhållande till de andra. Var det typiskt skepticism mot England och andra angloländer som gjorde att fotbollen inte växte sig lika starkt här? Jag vet inte.
Hursomhelst, den nationella aspekten i landslagsfotbollen är för mer främmande för mig än för många andra. Vad det beror på får jag gå in på någon annan gång, men Frankrike är ett undantag. Jag bodde några år där under den tidiga barndomen, och det var nog källan till mina sympatier när jag såg Jean-Pierre Papin och gänget regera Europa alldeles i början av 90-talet.
Förenade Arabemiraten
OK, har egentligen inte så mycket att tillföra men jag måste ju fylla ut Asienkvoten. Här är anledningen väldigt enkel. That's right, de var med i VM 90, sånt glömmer jag inte. I en kontintent där det saknas hård konkurrens väger det väldigt mycket.
Jag såg Asterix & Obelix som alla andra när de mötte Kleopatra. Och jag har växt upp större delen av ungdomsåren i Europa. Så jag är också skadad av bilden av Egypten som ett land med en antik historia, farao, pyramider. Och det brukar vara ett störande element för mig när det kommer till fotboll. Men Egypten var med i VM 90, i den underliga gruppen där alla lag hade ett identiskt läge i tabellen inför slutomgången. I slutändan var gruppen också bara ett egyptiskt mål mot England från att avslutas på samma sätt.
Hursomhelst, förmodligen Nordafrikas största fotbollsland.
Elfenbenskusten
Ett av Afrikas stora hopp i VM. Borde ha gjort VM-debuten tidigare än 2006, men väl där hade man förmodligen gått vidare om man inte hamnat i en mardrömsgrupp. Vann det första afrikanska mästerskapet som jag följde (1992), och har alltid haft en del toppspelare åtminstone i Frankrike.
England
Det finns ett klipp på You Tube från en dokumentär om Graham Taylors tid som förbundskapaten för England mellan 1990-1994, som visar bilder på vad som hände i den oerhört viktiga matchen mellan Nederländerna och England i VM-kvalet 1993. Det är ett tragikomiskt klipp. Taylor, som för övrigt rankas som den sämsta tränaren England någonsin har haft (åtminstone var det så innan McLaren efterträdde Eriksson), får flera domslut emot sig och Englands möjligheter är alla stolpe ut. Nederländerna gör det motsatta. Får behålla Koeman, slipper straff emot sig och gör mål på sina chanser. Taylor vet att han kommer att få sparken och klagar på fjärdedomaren.
Men för mig är det mest tragiska med klippet det som man ser mellan 00:35-00:40 i klippet. Jag såg klippet för nåt år sen och det jag tänkte i det här ögonblicket var "herregud, vilken fotboll, sånt ser man inte längre". Det är ett typiskt engelskt spel det handlar om. Inte one-touch-spel längst marken, utan långa bollar. Jag ser inte vem det är ute på kanten, men han bara drar till bollen på studsen och så är David Platt direkt på jakt efter bollen. Jag saknar det verkligen. Man kan tycka att det är ett osofistikerat sätt att spela, men man kan inte ta ifrån spelarna att de spelar på ett sätt som i princip bara de gör. Och för mig som inte gillar likriktning så kan jag uppskatta det lika mycket som när Italien spelar ett jävligt kontrollerat spel.
Jag har aldrig varit ett stort fan av det engelska landslaget, förutom under en period i mitten av 90-talet när jag drogs in i hela det där anglofila köret med PL och Britpop och så vidare. Men långt innan jag skulle komma på saker som att teorisera om vad ett VM behöver för att vara bra, visste jag att ett VM utan England (eller möjligen Skottland) var ett sämre VM.
VM 1994 var till exempel något av en besvikelse för mig. Arenorna såg ut som de NFL-arenor som de verkligen var, vissa resultat gick helt emot det jag ville och så vidare. Men en sak som jag insåg rätt tidigt efteråt var att det var något som saknades och att det var dels ett jugoslaviskt lag och framförallt ett engelskt lag.
Jag tyckte även att som landet där fotbollen kom till, så var det bra för VM:s prestige om England gick långt i turneringen. Alltså för att det helt enkelt skulle innebära fler prestigematcher. Rumänien kanske var ett bättre landslag, men jag ansåg att en match mellan England och Brasilien, Argentina, Tyskland etc. hade något extra.
Idag spelar inte England på det sättet. De spelar bara tråkig powerfotboll. Det finns fortfarande fart och styrka, men inte det där härligt idiotiska långbollspelet. Det gör att jag inte alls bryr mig lika mycket om de går långt eller inte. Dessutom har ju den engelska fotbollen (eller snarare den engelska ligan) något av symbolen för den moderna fotbollen. Det där med prestige har alltmer börjat ersättas med kommersialism. När England går långt så får vi ytterligare några dagar där svensk media tjatar överdrivet mycket om allas vår Jånn Tärry, Rijo Fördinand, Wejn Roonij, Stijven Jerrard och så vidare. Samma bilder som pumpas upp i TV-rutan när Canal+ spelar Rule Britannia.
Men visst det fortfarande något i luften när England är med. Allt är inte helt förlorat. Jag skulle dock vilja ha tillbaka de där tjocka svarta delarna uptill på strumporna.
Frankrike
Landslagsfotbollens yttersta toppskikt har varit väldigt svår att infiltrera sedan 70-talet. Frankrike blev i och med guldet 1998, EM-guldet 2000 och VM-finalen 2006 det senaste landslaget att ha tagit klivet från att vara en stark fotbollsnation till att bli en storhet på samma nivå som Argentina, Brasilien, Tyskland, Italien och i viss mån Nederländerna (Spanien får vänta ett tag till och Uruguay är en definitionsfråga). Har ändå en märkligt svag fotbollskultur i förhållande till de andra. Var det typiskt skepticism mot England och andra angloländer som gjorde att fotbollen inte växte sig lika starkt här? Jag vet inte.
Hursomhelst, den nationella aspekten i landslagsfotbollen är för mer främmande för mig än för många andra. Vad det beror på får jag gå in på någon annan gång, men Frankrike är ett undantag. Jag bodde några år där under den tidiga barndomen, och det var nog källan till mina sympatier när jag såg Jean-Pierre Papin och gänget regera Europa alldeles i början av 90-talet.
Förenade Arabemiraten
OK, har egentligen inte så mycket att tillföra men jag måste ju fylla ut Asienkvoten. Här är anledningen väldigt enkel. That's right, de var med i VM 90, sånt glömmer jag inte. I en kontintent där det saknas hård konkurrens väger det väldigt mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om egypten, elfenbenskusten, england, frankrike, arabemiraten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar