Honduras
Börjar alltmer framträda som centralamerikas starkaste lag, och jag föredrar de latinska framför de karibiska. Det blir så mycket oseriöst calypsoploj med Soccer Warriors och hela Reggae Boys. Och så en stor del av det är att David Suazo är från Honduras. Den här listan ska visserligen vara mer universell ur tidsaspekt, men jag kan inte förneka att sympatierna för landet ökar litegrann med en sån hjälte, och en sådan påverkan har jag inte känt sen alldeles i början när jag började fastna för olika klubblag efter VM 90.
Iran
The Old Country. Kan ibland känna att det är en fördel när Iran inte är med, eftersom jag inte vill göra VM till en nationell grej. Jag vill fokusera mig på VM som en samlande kraft för hela världen, om jag nu ska ha något perspektiv utöver själva fotbollen över det. Och om jag hela tiden får höra nyheter och berättelser om vad diverse släktingar känner i hemlandet, tanken på eventuellt stora besvikelser, blir inte så kul. Men som de flesta vet så är Iran ett fotbollsgalet land, och kvalade ju in redan 1978, innan revolution och krig dödade fotbollen. 1992 fick man börja kvala igen, och sen dess har det blivit VM vartannat mästerskap. Bör med tiden dominera sin del av Asien.
Irland
Spelade en huvudroll i VM 90 med ett på gott och ont karaktäristiskt sätt att ta sig vidare från hindren. Bör också vara det enda lag någonsin som har nåt en kvartsfinal utan att vinna en enda match. Sen är jag inte alltid den som gillar "färgglada" supportrar, men i Irlands fall tycker jag ändå att det är lite mer äkta. Det handlar inte bara om att festa. De bryr sig om fotbollen också.
Italien
En del brukar förvänta sig att jag ska vara en supporter till Gli Azzurri för att jag dyrkar Serie A, men jag kan direkt meddela att så är inte fallet. För mig finns det ingen koppling mellan att älska ligan, fotbollskulturen och arenorna, och att av samma anledning älska landslaget. För ajg höll inte på Italien under VM 90, men jag ville behålla själva turneringen när den var över, och den råkade spelas i Italien.
Börjar alltmer framträda som centralamerikas starkaste lag, och jag föredrar de latinska framför de karibiska. Det blir så mycket oseriöst calypsoploj med Soccer Warriors och hela Reggae Boys. Och så en stor del av det är att David Suazo är från Honduras. Den här listan ska visserligen vara mer universell ur tidsaspekt, men jag kan inte förneka att sympatierna för landet ökar litegrann med en sån hjälte, och en sådan påverkan har jag inte känt sen alldeles i början när jag började fastna för olika klubblag efter VM 90.
Iran
The Old Country. Kan ibland känna att det är en fördel när Iran inte är med, eftersom jag inte vill göra VM till en nationell grej. Jag vill fokusera mig på VM som en samlande kraft för hela världen, om jag nu ska ha något perspektiv utöver själva fotbollen över det. Och om jag hela tiden får höra nyheter och berättelser om vad diverse släktingar känner i hemlandet, tanken på eventuellt stora besvikelser, blir inte så kul. Men som de flesta vet så är Iran ett fotbollsgalet land, och kvalade ju in redan 1978, innan revolution och krig dödade fotbollen. 1992 fick man börja kvala igen, och sen dess har det blivit VM vartannat mästerskap. Bör med tiden dominera sin del av Asien.
Irland
Spelade en huvudroll i VM 90 med ett på gott och ont karaktäristiskt sätt att ta sig vidare från hindren. Bör också vara det enda lag någonsin som har nåt en kvartsfinal utan att vinna en enda match. Sen är jag inte alltid den som gillar "färgglada" supportrar, men i Irlands fall tycker jag ändå att det är lite mer äkta. Det handlar inte bara om att festa. De bryr sig om fotbollen också.
Italien
En del brukar förvänta sig att jag ska vara en supporter till Gli Azzurri för att jag dyrkar Serie A, men jag kan direkt meddela att så är inte fallet. För mig finns det ingen koppling mellan att älska ligan, fotbollskulturen och arenorna, och att av samma anledning älska landslaget. För ajg höll inte på Italien under VM 90, men jag ville behålla själva turneringen när den var över, och den råkade spelas i Italien.
Italien har varit ett mittimellanlag. Varken starka sympatier eller antipatier. Kanske rätt starka sympatier under EM 2004, när jag kände att det svenska föraktet för italienska fotbollsspelare blev så arrogant att det mest var vidrigt och obehagligt. Sen har det också alltid varit väldigt tacksamt att ha Italien med i täten de gånger jag av olika anledningar inte har velat se Tyskland, Brasilien eller Holland vinna diverse turneringar.
Men sen kom VM 2006. När Fabio Grosso gjorde 1-0 mot Tysk-land hoppade jag upp ur soffan som en galning och började skrika och klappa på väggarna i rummet. Men när nästa match för Italien var över, då var det mest vrede jag kände. Och sorg, för att Frankrike hade förlorat och för att Zidane fått avsluta sin karriär på det sättet. Jag borde ha hållit mig borta från internet i ett halvår. Vad det nu hade spelat för roll. Då kom ju Marcus Birro och inledde något som jag helst ville avdistansiera mig ifrån. Och det pågick i två år. Sen blev jag mer lack efter Abidals röda kort i EM 2008. Men när Spanien gjorde sitt, och när det därefter har gått så knackigt, så känner jag att de har straffats för finalen 2006 (bara ifall någon undrar så menar jag inte att de gjorde något fel, men Frankrike är mitt lag i Europa).
Vad gäller den självklara platsen i VM.... Jag måste plussa för att de liksom en del andra lag bär färger som är helt annorlunda mot den i flaggan. Jag plussar också för deras överlevnadsförmåga i hemska lägen. För smart fotboll. Och när sydländska människor i våra breddgrader ständigt hånas för en påstådd irrationalitet och svaghet när det kommer till produktivitet, så njuter jag av att världens historiskt mest beräknande, taktiska, landslag, kommer från ett medelhavsland.
Kamerun
San Siro 1990. Öppningsmatch i VM. Kamerun mot Argentina. Jag blev mest frälst av Cyril Makanaky men det var Francois Omam-Biyik som gjorde målet. Sen den dagen har jag alltid hållit på Kamerun i landslagssammanhang, och jag har väntat och väntat på att det ska bli avancemang från gruppspelet. 1998 blev de först rånade av Österrike i en match som man totalt dominerade. Det gör ont att tänka på det. Men sen gavs ju chansen till reparering, men domaren såg något ojuste som ingen annan såg, i den avgörande matchen mot Chile. Fyra år senare var jag än mer övertygad efter att ha sett Cup of Nations (afrikanska mäster-skapet) i januari. Men det blev som det blev. Tyskarna vann. Sen Pierre Womes straff 2005. Jag väntar fortfarande. Utöver min personliga relation kan jag påminna om att det är Kamerun som vann heder åt Afrika, framförallt söder-om-Sahara, när man 1990 blev det första landslag som nådde en kvartsfinal. Det gav Afrika en extraplats till USA 1994 och en del började prata om hur Afrika skulle börja att dominera sporten inom en snar framtid. Den profetian gick inte in och beroende på vad man menar med dominans tror jag aldrig att det kommer att hända. Däremot ökar ju antalet stjärnor i de afrikanska trupperna för varje mästerskap som spelas.
Jag kommer i alla fall alltid tycka att alla länder söder-om-Sahara står i skuld till Kamerun. Lejonen bör alltid hyllas.
Men sen kom VM 2006. När Fabio Grosso gjorde 1-0 mot Tysk-land hoppade jag upp ur soffan som en galning och började skrika och klappa på väggarna i rummet. Men när nästa match för Italien var över, då var det mest vrede jag kände. Och sorg, för att Frankrike hade förlorat och för att Zidane fått avsluta sin karriär på det sättet. Jag borde ha hållit mig borta från internet i ett halvår. Vad det nu hade spelat för roll. Då kom ju Marcus Birro och inledde något som jag helst ville avdistansiera mig ifrån. Och det pågick i två år. Sen blev jag mer lack efter Abidals röda kort i EM 2008. Men när Spanien gjorde sitt, och när det därefter har gått så knackigt, så känner jag att de har straffats för finalen 2006 (bara ifall någon undrar så menar jag inte att de gjorde något fel, men Frankrike är mitt lag i Europa).
Vad gäller den självklara platsen i VM.... Jag måste plussa för att de liksom en del andra lag bär färger som är helt annorlunda mot den i flaggan. Jag plussar också för deras överlevnadsförmåga i hemska lägen. För smart fotboll. Och när sydländska människor i våra breddgrader ständigt hånas för en påstådd irrationalitet och svaghet när det kommer till produktivitet, så njuter jag av att världens historiskt mest beräknande, taktiska, landslag, kommer från ett medelhavsland.
Kamerun
San Siro 1990. Öppningsmatch i VM. Kamerun mot Argentina. Jag blev mest frälst av Cyril Makanaky men det var Francois Omam-Biyik som gjorde målet. Sen den dagen har jag alltid hållit på Kamerun i landslagssammanhang, och jag har väntat och väntat på att det ska bli avancemang från gruppspelet. 1998 blev de först rånade av Österrike i en match som man totalt dominerade. Det gör ont att tänka på det. Men sen gavs ju chansen till reparering, men domaren såg något ojuste som ingen annan såg, i den avgörande matchen mot Chile. Fyra år senare var jag än mer övertygad efter att ha sett Cup of Nations (afrikanska mäster-skapet) i januari. Men det blev som det blev. Tyskarna vann. Sen Pierre Womes straff 2005. Jag väntar fortfarande. Utöver min personliga relation kan jag påminna om att det är Kamerun som vann heder åt Afrika, framförallt söder-om-Sahara, när man 1990 blev det första landslag som nådde en kvartsfinal. Det gav Afrika en extraplats till USA 1994 och en del började prata om hur Afrika skulle börja att dominera sporten inom en snar framtid. Den profetian gick inte in och beroende på vad man menar med dominans tror jag aldrig att det kommer att hända. Däremot ökar ju antalet stjärnor i de afrikanska trupperna för varje mästerskap som spelas.
Jag kommer i alla fall alltid tycka att alla länder söder-om-Sahara står i skuld till Kamerun. Lejonen bör alltid hyllas.
Läs även andra bloggares åsikter om honduras, italien, irland, iran, kamerun
2 kommentarer:
Jorå, det fortsätter på den inslagna linjen. Vi är så gott som överens i precis allting - skönt nog finns det åtminstone en grundläggande skillnad: förhållandet till Gli Azzurri. VM-guldet 2006 var tillfredsställelse i dess renaste form. Naturligtvis var det trist att Zizou fick avsluta sina karriär på det viset men han hade han varit kvar på planen hade Frankrike vunnit matchen. Han höll hela finalen i sin hand - och gav bort den. Det går omöjligt att sörja. Ett italienskt VM-guld är alltid ett italienskt VM-guld. Euforin när Grande Grosso borrade in sin straff i klykan kan inte sägas var annat än enorm. Herre min skapare, så roligt! Det fanns en rättvisa i det också. Straffen samme Zizou gjorde 1-0 på var inget annat än ett skämt. Malouda lade sig så som den Chelsea-spelare i vardande han faktiskt var. Patetiskt!
Ja, jag är inte så förvånad med tanke på att din blogg heter Grande Grosso, och pryds av en bild där densamme håller i VM-bucklan.
Jag är inte så säker som alla andra på att Frankrike hade vunnit om Zidane varit kvar. Det återstod väl trots allt mindre än 15 minuter och motståndet var Italien.
Även om man kan tänka att det var en psykologisk knock mot Frankrike att det där hände, så missade de ändå bara en straff och det var på insidan av ribban. De hade lika gärna kunnat ha haft pressen på sig med Zidane på plan just för att de hade varit det bättre laget i matchens senare skede. Haft mer att förlora därmed.
Tur och otur brukar jämna ut sig och i förlängningen av VM 98 fick Baggio ett kanonläge som han naturligtvis hade satt 8 av 10 gånger. Det hade varit 'golden goal'. Som fransksympasitör skulle jag inte vilja byta ett guld i VM 06 mot en i 98. 98-laget förtjänade det mer (de var verkligen bland de absolut bästa i världen, kanske nr 1 sett till styrkeförhållanden på alla lagdelar) och Zidane var skönare när han fortfarande inte hade gett efter för trycket på tunnhåriga spelare att raka sig. Fler anledningar finns, får ta det nån annan gång.
Skicka en kommentar