Roma
Varje gång jag blir lack på Roma av någon anledning, vilket oftast brukar handla om att Cagliari genom otur eller bedrövligt selektiva domarinsatser har förlorat mot Roma, är jag inte sen med att plocka fram det faktum att Roma är en fascistkonstruktion från 1927. Det var ungefär som det där förslaget om att det skulle bildas en superklubb för Göteborg, bestående av GAIS, ÖIS och Häcken. Inte för att det gör IFK Göteborg till Lazio, men det är en annan femma. Det är i alla fall mer än bara ett sätt att ge igen. Det har etsat sig fast i minnet. Jag är ju lite av en puritan när det passar mig. Kompromisslös. Och har jag hånat så många andra lag för obehaglig historia så måste jag vara konsekvent. Dessutom är Curva Sud numer ett ruttet tillhåll för pubertala fascistungdomar. Romas färg har åter blivit svart. Cirkeln är sluten.
Nåja, nu är jag lite elak. Från ca 1991-2005 var Roma ett av de mer sympatiska lagen för mig. Men nu känns det mycket mer ljummet. Till en början handlade det helt enkelt om att Rudi Völler var den ende tysk som jag hade lite respekt för, och att man som barn hade lätt för att förstå AS Roma som representativt för staden Rom. Här har jag skrivit lite om vad som var charmigt med laget i början av 2000-talet, och vad som sen har gått snett. Det finns andra anledningar, men det får bli nån annan gång.
Hursom... Roma, i kappa, på Olimpico. Serie A som fan.
Sampdoria
Har förstås samma arena som storebror Genoa, vilket alltid är ett plus. Oerhört karaktäristisk (och snygg) tröja, en historia som inte är enorm, men som duger. Minnen av Mancini och Vialli när man vann ligan 1991. Därefter Europacupfinal 1992 och egentligen ett topplag med stjärnor hela tiden fram till 90-talets mitt då allt började gå snett.
Torino
Kan på många sätt ses som Italiens näst mest anrika fotbollsklubb efter Genoa. Men det beror ju lite på hur man räknar. Hursomhelst, det är svårt att inte känna starkt för den här klubben, som är arbetarklubben från Turin, som hade en av de största dynastierna i den europeiska fotbollen på 1940-talet, och som sen dess aldrig har lyckats återuppstå. Fiat har för Juventus till en evig position som storebror, via fans över hela stöveln. Och så står Torino där som en masochistklubb som inte ens har lyckats stabilisera sig i Serie A de senaste 20 åren. När jag först började följa italiensk fotboll var Torino, nykomling till trots, ett mycket framgångsrikt lag, både i ligan och i de europeiska cuperna. De var till och med i Norrköping och förlorade med 0-1. Det var enormt. Trots att de då som nu hade kanske världens snyggaste dräkt med granatröd tröja, vita shorts och svarta strumpor (innan Milan, Roma, Sevilla och hundratusen andra klubbar på 2000-talet fick för sig att det var coolt att återgå till den här klassiska stilen), var det aldrig ett lag som jag gillade. Jag hade respekt för dem. Sen blev jag äldre och fick lära mig lite om historian. Men framförallt tyckte jag det var för jävligt att det inte längre fanns plats för Torino i Serie A.
Hellas Verona
När jag inför den här serien förklarade att sympati inte alltid har någon inverkan på vilka lag som får plats i dessa optimala uppsättningar, var det främst Verona jag tänkte på. Vackra färger och karaktäristiskt från nordöst, men det är svårt att ta det med ro när apljuden mot Eriberto a k a Luciano i derbyt 2001/02 översvämmar hela Bentegodi och jag har oturen att höra det ända in i vardagsrummet i en lägenhet i Sverige. Och det är inte kul med alla keltiska kros, alla nazistsymboler och allt annat som dessa wannabe keltiska nordbor skyltar med på fotbollsmatcher.
Men, vad ska man säga... Italienska mästare så sent som 1985, och i början av 90-talet klubbadress för en av de mest eleganta fotbollsspelarna i Europa genom tiderna; Dragan Stojkovic. Alla antipatier till trots, det var ett tag sen de var i Serie A, och tanken på till exempel "Verona - Roma" på tablån är väldigt tilltalande. Bentegodiarenan är ju egentligen byggd för Verona. Men hur en sån relativt stor förening kan halka så in i helvete långt ner i seriesystemet (var nära att ramlar ur Serie C1 förförra säsongen) är en gåta.
Udinese
Verkligen ett gränsfall då det finns flera lag som skulle kunna konkurera ut, men Udinese är väl lite som Samp fast utan stjärnor, utan en scudetto, utan tunga meriter från Europacupspel och utan supportrar. Hmm... Vid närmare eftertanke är de kanske inte så mycket som Samp. Så mer tydligt; ett lag som aldrig haft någon dynasti, men har spelat rätt många säsonger i högsta serien och kvalificerat sig för Europaspel flera gånger sen 90-talets mitt. Utnyttjar sina resurser väldigt effektivt. På så sätt förtjänar laget en plats i högsta serien, men jag hade kunnat strunta i det om det inte vore för att jag tycker att Stadio Friuli är en av de snyggaste i Europa, och att Udine ligger sjukt nära den slovenska gränsen, vilket ger lite extra karaktär. En geografisk motivering alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om roma, sampdoria, torino, hellas, udinese,
Varje gång jag blir lack på Roma av någon anledning, vilket oftast brukar handla om att Cagliari genom otur eller bedrövligt selektiva domarinsatser har förlorat mot Roma, är jag inte sen med att plocka fram det faktum att Roma är en fascistkonstruktion från 1927. Det var ungefär som det där förslaget om att det skulle bildas en superklubb för Göteborg, bestående av GAIS, ÖIS och Häcken. Inte för att det gör IFK Göteborg till Lazio, men det är en annan femma. Det är i alla fall mer än bara ett sätt att ge igen. Det har etsat sig fast i minnet. Jag är ju lite av en puritan när det passar mig. Kompromisslös. Och har jag hånat så många andra lag för obehaglig historia så måste jag vara konsekvent. Dessutom är Curva Sud numer ett ruttet tillhåll för pubertala fascistungdomar. Romas färg har åter blivit svart. Cirkeln är sluten.
Nåja, nu är jag lite elak. Från ca 1991-2005 var Roma ett av de mer sympatiska lagen för mig. Men nu känns det mycket mer ljummet. Till en början handlade det helt enkelt om att Rudi Völler var den ende tysk som jag hade lite respekt för, och att man som barn hade lätt för att förstå AS Roma som representativt för staden Rom. Här har jag skrivit lite om vad som var charmigt med laget i början av 2000-talet, och vad som sen har gått snett. Det finns andra anledningar, men det får bli nån annan gång.
Hursom... Roma, i kappa, på Olimpico. Serie A som fan.
Sampdoria
Har förstås samma arena som storebror Genoa, vilket alltid är ett plus. Oerhört karaktäristisk (och snygg) tröja, en historia som inte är enorm, men som duger. Minnen av Mancini och Vialli när man vann ligan 1991. Därefter Europacupfinal 1992 och egentligen ett topplag med stjärnor hela tiden fram till 90-talets mitt då allt började gå snett.
Torino
Kan på många sätt ses som Italiens näst mest anrika fotbollsklubb efter Genoa. Men det beror ju lite på hur man räknar. Hursomhelst, det är svårt att inte känna starkt för den här klubben, som är arbetarklubben från Turin, som hade en av de största dynastierna i den europeiska fotbollen på 1940-talet, och som sen dess aldrig har lyckats återuppstå. Fiat har för Juventus till en evig position som storebror, via fans över hela stöveln. Och så står Torino där som en masochistklubb som inte ens har lyckats stabilisera sig i Serie A de senaste 20 åren. När jag först började följa italiensk fotboll var Torino, nykomling till trots, ett mycket framgångsrikt lag, både i ligan och i de europeiska cuperna. De var till och med i Norrköping och förlorade med 0-1. Det var enormt. Trots att de då som nu hade kanske världens snyggaste dräkt med granatröd tröja, vita shorts och svarta strumpor (innan Milan, Roma, Sevilla och hundratusen andra klubbar på 2000-talet fick för sig att det var coolt att återgå till den här klassiska stilen), var det aldrig ett lag som jag gillade. Jag hade respekt för dem. Sen blev jag äldre och fick lära mig lite om historian. Men framförallt tyckte jag det var för jävligt att det inte längre fanns plats för Torino i Serie A.
Hellas Verona
När jag inför den här serien förklarade att sympati inte alltid har någon inverkan på vilka lag som får plats i dessa optimala uppsättningar, var det främst Verona jag tänkte på. Vackra färger och karaktäristiskt från nordöst, men det är svårt att ta det med ro när apljuden mot Eriberto a k a Luciano i derbyt 2001/02 översvämmar hela Bentegodi och jag har oturen att höra det ända in i vardagsrummet i en lägenhet i Sverige. Och det är inte kul med alla keltiska kros, alla nazistsymboler och allt annat som dessa wannabe keltiska nordbor skyltar med på fotbollsmatcher.
Men, vad ska man säga... Italienska mästare så sent som 1985, och i början av 90-talet klubbadress för en av de mest eleganta fotbollsspelarna i Europa genom tiderna; Dragan Stojkovic. Alla antipatier till trots, det var ett tag sen de var i Serie A, och tanken på till exempel "Verona - Roma" på tablån är väldigt tilltalande. Bentegodiarenan är ju egentligen byggd för Verona. Men hur en sån relativt stor förening kan halka så in i helvete långt ner i seriesystemet (var nära att ramlar ur Serie C1 förförra säsongen) är en gåta.
Udinese
Verkligen ett gränsfall då det finns flera lag som skulle kunna konkurera ut, men Udinese är väl lite som Samp fast utan stjärnor, utan en scudetto, utan tunga meriter från Europacupspel och utan supportrar. Hmm... Vid närmare eftertanke är de kanske inte så mycket som Samp. Så mer tydligt; ett lag som aldrig haft någon dynasti, men har spelat rätt många säsonger i högsta serien och kvalificerat sig för Europaspel flera gånger sen 90-talets mitt. Utnyttjar sina resurser väldigt effektivt. På så sätt förtjänar laget en plats i högsta serien, men jag hade kunnat strunta i det om det inte vore för att jag tycker att Stadio Friuli är en av de snyggaste i Europa, och att Udine ligger sjukt nära den slovenska gränsen, vilket ger lite extra karaktär. En geografisk motivering alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om roma, sampdoria, torino, hellas, udinese,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar