2. Tyskland ---- 6 --- 4 -- 0 -- 2 ---- 10-7 ---- 12
Tysklands sämsta period sedan man började medverka i EM är nu ett faktum. Luckan mellan en titel från de två stora landslagsturneringarna kommer att bli minst 14 år, vilket med tyska mått är förstås enormt. Tidigare har man bara behövt vänta 6 år 1974-1980, 10 år 1980-1990, och så 6 år igen mellan 1990-1996. En närmare titt visar också att i dessa luckor fanns ändå en hel del annat att skryta med. Som EM-final 1976, två raka förlorade VM-finalen 1982 och 1986, samt EM-final 1992.
Och även om jag var för ung för en del av de förlorade finalplatserna, vet jag så mycket som att de var mer meriterande än den löjliga finalplats som man nådde i skämtmästerskapet VM 2002.
Det går att debattera om huruvida nedgångperioden började nån gång efter VM 90-EM 92 eller efter EM-segern 1996. Det finns nämligen många i Tyskland som anser att det inte spelades några riktiga höjdarmatcher av det tyska landslaget i EM 96, underförstått att man gick hela vägen dels genom en del tur, dels genom stabiliteten som betalade sig när konkurrenterna vek ner sig snarare än att man själva utförde storartade insatser.
Det råder i alla fall inga odelade meningar om att de följande 10 åren var, med tyska mått, en katastrof.
1998 lyckades man slå USA och Iran i gruppspelet, och fick kämpa till sig en poäng mot Jugoslavien. Vidare i åttondelen kom man undan med blotta förskräckelsen sedan Mexiko inte tagit tillvara på sina möjligheter att döda matchen. Sedan utklassade mot Kroatien (visserligen med en utvisning vid ställning 0-0).
EM 2000 kryssade man mot Rumänien, innan 0-1 mot England och slutligen en förödmjukande nederlag 0-3 mot Portugals reservlag.
VM 2002 blev det såklart final, men det säger en del att kvartsfinalmotståndaren var USA (som för övrigt skakad om tyskarna rejält och blev rånat på en straff), och semifinalmotståndaren Sydkorea. Resultaten i EM före- och efter säger också en del om denna tillfällighetens finalplats...
EM 2004 - Utspelade i 90 minuter mot Holland, ändå 1-1. 0-0 mot Lettland (!), och så 1-2 mot Tjeckiens reservlag. Fiasko ett understatement.
Sedan inleddes den nya eran under själva VM-slutspelet på hemmaplan. I Ballack, Klose, Podolski, Frings, Schweinsteiger och Lahm hade man kanske inte ett gäng superstjärnor, men åtminstone en pålitlig stomme spelare av högsta klass.
Efter VM verkade laget ännu bättre, och med nästan alla andra stornationer på dekis, klev Tyskland in i den här turneringen som favoriter att ta hem bucklan.
Det ändrades verkligen inte efter första matchen, där man gjorde skäl för smeknamnet panzermannschaft. Det är kanske inte så smaklöst att tala i sådana termer när tyskar precis har plöjt igenom mostånd från just Polen, men så såg det ut i premiären. Klose och Podolski verkade bättre än någonsin, och löpningar/genomskärare kom gång på gång. 2-0, stabilt.
Men glorian kom av sig redan i andra matchen, då Kroatien snodde tre poäng.
När sedan tyskarna vaknade på allvar till kvartsfinalen, kändes det mer som ett uppstickargäng. Portugal slogs med oerhörd effektivitet och kontringsspel (första målet), inte genom tysk dominans.
Om sen kroaterna klädde av laget i gruppspelet, var det nästan värre i semifinalen mot Turkiet, som mer eller mindre ställde upp med sitt B-lag. Ett B-lag utan avbytare. Under matchens gång hann man aldrig reflektera över skrällen att detta Turkiet skulle slå ut Löws mannar, innan Lahm slog till som en räddande ängel. Men i efterhand så...
Inte heller i finalen såg det övertygande ut, bortsett från första 20 och en kort period i andra halvlek.
En tanke ägnar jag åt Michael Ballack. I början av 2000-talet fick han ge bort två givna titlar som måste ha svidit något oerhört, med den eviga tvåan Bayer Leverkusen. Ena av dem kom bara veckor innan han led ett nederlag i Champions League-finalen mot Real Madrid, år 2002, där man föll 1-2. Ytterligare några veckor senare tog han silvermedalj (avstängd från finalen). Efter VM 2006 flyttade han till Chelsea där han tog andraplatsen två gånger bakom Man United. I våras blev det åter andraplats i Champions, och så förlorade han nu en EM-final.
Killen har det inte lätt. Det enda han kan glädjas åt är ett par givna mästartitlar i Bundesliga med Bayern München.
I övrigt har nog Klose aldrig varit så bra som under det här mästerskapet. Hans smarta spel kommer att hålla i sig till nästa VM, men kanske inte så längre.
Lahm, Podolski och Schweinsteiger kommer att utgöra en grund i landslaget många år framöver, vilket bådar gott inför framtiden; skelettet finns, så det gäller bara att laborera rätt med det övriga. Den sistnämnde har för övrigt 55 landskamper trots att han bara är 23 år gammal... Per Mertesacker håller hygglig klass som mittförsvarare, medan Jansen och Fritz var positiva överraskningar för mig. Blir intressant att se hur det går för de två i VM-kvalet.
Tysklands sämsta period sedan man började medverka i EM är nu ett faktum. Luckan mellan en titel från de två stora landslagsturneringarna kommer att bli minst 14 år, vilket med tyska mått är förstås enormt. Tidigare har man bara behövt vänta 6 år 1974-1980, 10 år 1980-1990, och så 6 år igen mellan 1990-1996. En närmare titt visar också att i dessa luckor fanns ändå en hel del annat att skryta med. Som EM-final 1976, två raka förlorade VM-finalen 1982 och 1986, samt EM-final 1992.
Och även om jag var för ung för en del av de förlorade finalplatserna, vet jag så mycket som att de var mer meriterande än den löjliga finalplats som man nådde i skämtmästerskapet VM 2002.
Det går att debattera om huruvida nedgångperioden började nån gång efter VM 90-EM 92 eller efter EM-segern 1996. Det finns nämligen många i Tyskland som anser att det inte spelades några riktiga höjdarmatcher av det tyska landslaget i EM 96, underförstått att man gick hela vägen dels genom en del tur, dels genom stabiliteten som betalade sig när konkurrenterna vek ner sig snarare än att man själva utförde storartade insatser.
Det råder i alla fall inga odelade meningar om att de följande 10 åren var, med tyska mått, en katastrof.
1998 lyckades man slå USA och Iran i gruppspelet, och fick kämpa till sig en poäng mot Jugoslavien. Vidare i åttondelen kom man undan med blotta förskräckelsen sedan Mexiko inte tagit tillvara på sina möjligheter att döda matchen. Sedan utklassade mot Kroatien (visserligen med en utvisning vid ställning 0-0).
EM 2000 kryssade man mot Rumänien, innan 0-1 mot England och slutligen en förödmjukande nederlag 0-3 mot Portugals reservlag.
VM 2002 blev det såklart final, men det säger en del att kvartsfinalmotståndaren var USA (som för övrigt skakad om tyskarna rejält och blev rånat på en straff), och semifinalmotståndaren Sydkorea. Resultaten i EM före- och efter säger också en del om denna tillfällighetens finalplats...
EM 2004 - Utspelade i 90 minuter mot Holland, ändå 1-1. 0-0 mot Lettland (!), och så 1-2 mot Tjeckiens reservlag. Fiasko ett understatement.
Sedan inleddes den nya eran under själva VM-slutspelet på hemmaplan. I Ballack, Klose, Podolski, Frings, Schweinsteiger och Lahm hade man kanske inte ett gäng superstjärnor, men åtminstone en pålitlig stomme spelare av högsta klass.
Efter VM verkade laget ännu bättre, och med nästan alla andra stornationer på dekis, klev Tyskland in i den här turneringen som favoriter att ta hem bucklan.
Det ändrades verkligen inte efter första matchen, där man gjorde skäl för smeknamnet panzermannschaft. Det är kanske inte så smaklöst att tala i sådana termer när tyskar precis har plöjt igenom mostånd från just Polen, men så såg det ut i premiären. Klose och Podolski verkade bättre än någonsin, och löpningar/genomskärare kom gång på gång. 2-0, stabilt.
Men glorian kom av sig redan i andra matchen, då Kroatien snodde tre poäng.
När sedan tyskarna vaknade på allvar till kvartsfinalen, kändes det mer som ett uppstickargäng. Portugal slogs med oerhörd effektivitet och kontringsspel (första målet), inte genom tysk dominans.
Om sen kroaterna klädde av laget i gruppspelet, var det nästan värre i semifinalen mot Turkiet, som mer eller mindre ställde upp med sitt B-lag. Ett B-lag utan avbytare. Under matchens gång hann man aldrig reflektera över skrällen att detta Turkiet skulle slå ut Löws mannar, innan Lahm slog till som en räddande ängel. Men i efterhand så...
Inte heller i finalen såg det övertygande ut, bortsett från första 20 och en kort period i andra halvlek.
En tanke ägnar jag åt Michael Ballack. I början av 2000-talet fick han ge bort två givna titlar som måste ha svidit något oerhört, med den eviga tvåan Bayer Leverkusen. Ena av dem kom bara veckor innan han led ett nederlag i Champions League-finalen mot Real Madrid, år 2002, där man föll 1-2. Ytterligare några veckor senare tog han silvermedalj (avstängd från finalen). Efter VM 2006 flyttade han till Chelsea där han tog andraplatsen två gånger bakom Man United. I våras blev det åter andraplats i Champions, och så förlorade han nu en EM-final.
Killen har det inte lätt. Det enda han kan glädjas åt är ett par givna mästartitlar i Bundesliga med Bayern München.
I övrigt har nog Klose aldrig varit så bra som under det här mästerskapet. Hans smarta spel kommer att hålla i sig till nästa VM, men kanske inte så längre.
Lahm, Podolski och Schweinsteiger kommer att utgöra en grund i landslaget många år framöver, vilket bådar gott inför framtiden; skelettet finns, så det gäller bara att laborera rätt med det övriga. Den sistnämnde har för övrigt 55 landskamper trots att han bara är 23 år gammal... Per Mertesacker håller hygglig klass som mittförsvarare, medan Jansen och Fritz var positiva överraskningar för mig. Blir intressant att se hur det går för de två i VM-kvalet.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Tyskland, Ballack, Klose, Schweinsteiger, Podolski, Lahm, Mertesacker, Jansen, Fritz, Frings, Löw, VM, Leverkusen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar