4. Turkiet ---- 5 --- 2 -- 1 -- 2 ---- 8-9 ---- 7
Kanske EM:s största utropstecken, i konkurrens med Spaniens EM-Guld och Rysslands bästa stunder. Inte så mycket för själva resultaten, utan för hur man plockade hem sina poäng, hur man avancerade i slutspelet, och - konstigt nog - hur man sedan åkte ur. Det förtjänar ett kapitel som jag inte ska avhandla här. Men de omedelbara utrrycken har återgetts på bloggen flera gånger under turneringens gång.
Efter första matchen räknade nog alla med att återkomsten till den stora scenen, efter VM-bronset 2002, inte skulle bli någon stor framgång. Portugal var bättre och spelet var inget att skämmas över. Men inte heller något som skrämde, och med resultatet från första matchen verkade allt avgjort.
Vändningen kom sedan i andra halvlek mot Schweiz, där man fick en gruvlig revansch för skandalmötet 2005, och när vändningen upprepades på ett värre sätt mot tjeckerna fanns det inget som kunde stoppa laget.
Visserligen fanns det skador och avstängningar som satte oddsen emot laget inför fortsättningen, men det dröjde inte länge innan det blev uppenbart att framgången byggde på en laginsats. Så gott som varje namn i truppen höll måttet. Alla kunde spela fotboll, och självfösklartroendet steg för varje match.
Notervärt annars att det här var tredje gången i rad som landet gick vidare från gruppspelet, andra i rad till semifinal. Varför man missade att kvala in 2004 och 2006 är inte jag rätt man att svara på. Men allt tyder på att det var till stora delar en slump. Man övertygade i kvalet till 2004, men föll på mållinjen. Andraplats och playoff mot ett lag som man slår 9 av 10 gånger - Lettland. Även playoffet till VM 2006 borde man ha vunnit, men bortamålsregeln innebär att inga misstag får begås, och där är Turkiet ingen Tyskland eller Italien. Den enorma stabiliteten saknades då och den saknas nu.
Nu väntar vi spänt på hur den nya framgången ska hanteras i kommande kvalspel. Är detta inledningen till en ny storhetstid, eller kommer den att brytas igen?
Kanske EM:s största utropstecken, i konkurrens med Spaniens EM-Guld och Rysslands bästa stunder. Inte så mycket för själva resultaten, utan för hur man plockade hem sina poäng, hur man avancerade i slutspelet, och - konstigt nog - hur man sedan åkte ur. Det förtjänar ett kapitel som jag inte ska avhandla här. Men de omedelbara utrrycken har återgetts på bloggen flera gånger under turneringens gång.
Efter första matchen räknade nog alla med att återkomsten till den stora scenen, efter VM-bronset 2002, inte skulle bli någon stor framgång. Portugal var bättre och spelet var inget att skämmas över. Men inte heller något som skrämde, och med resultatet från första matchen verkade allt avgjort.
Vändningen kom sedan i andra halvlek mot Schweiz, där man fick en gruvlig revansch för skandalmötet 2005, och när vändningen upprepades på ett värre sätt mot tjeckerna fanns det inget som kunde stoppa laget.
Visserligen fanns det skador och avstängningar som satte oddsen emot laget inför fortsättningen, men det dröjde inte länge innan det blev uppenbart att framgången byggde på en laginsats. Så gott som varje namn i truppen höll måttet. Alla kunde spela fotboll, och självfösklartroendet steg för varje match.
Notervärt annars att det här var tredje gången i rad som landet gick vidare från gruppspelet, andra i rad till semifinal. Varför man missade att kvala in 2004 och 2006 är inte jag rätt man att svara på. Men allt tyder på att det var till stora delar en slump. Man övertygade i kvalet till 2004, men föll på mållinjen. Andraplats och playoff mot ett lag som man slår 9 av 10 gånger - Lettland. Även playoffet till VM 2006 borde man ha vunnit, men bortamålsregeln innebär att inga misstag får begås, och där är Turkiet ingen Tyskland eller Italien. Den enorma stabiliteten saknades då och den saknas nu.
Nu väntar vi spänt på hur den nya framgången ska hanteras i kommande kvalspel. Är detta inledningen till en ny storhetstid, eller kommer den att brytas igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar