I mitten av 90-talet när IFK Göteborg firade stora triumfer i Europa satt jag och hela familjen på onsdagskvällarna och höll på Goliat - Barcelona, Manchester United, Bayern München o s v - mot David från västkusten. Och i alla fall den säsongen - 1994/95 - blev vi oftast besvikna.
IFK Göteborg var nämligen hatlaget nummer ett för oss lojala Pekingsupporters. Mellan 1990-1993 blev IFK Norrköping silvermedaljörer i Allsvenskan, alltså fyra gånger på raden, och tre av de gångerna var det tack vare Roger Gustavssons färglösa gäng.
I och för sig tyckte just jag att det var kul att se Johnny Ekström springa sig loss och göra det ena efter det andra målet mot storlaget PSV. Men det var lite tidigare. Då hade jag inte förstått, eller inte velat förstå, hur dessa framgångar bara gjorde eländet värre för oss i Allsvenskan. Det var inte ens så att Blåvitt var som Lyon i Ligue 1; att de vann serien överlägset varje säsong. De vann den sex gånger på sju år, men alltid var det kamp ända in i slutomgångarna. Närmast att knäcka dem var vi hösten 1993 när parken var fullsmockat. Uppåt 20 000 trängdes och väntade och väntade på ett segermål som med stor sannolikhet skulle avgöra var SM-guldet skulle hamna. Johnny Rödlund var nära i slutminuterna men matchen slutade 0-0 och Göteborg kunde hålla i slutomgångarna. Poängen är i alla fall att det var ingen ouppnåelig motståndare som cashade in stålarna i Champions, och sen köpte upp alla nya, unga, stjärnspelare i Sverige.
Därför hatade vi dem. Därför har vi kallat dem ICA. Och jag kommer aldrig förlåta dem för att de berövade min barndom på en euforisk upplevelse, SM-guld på plats eller åtminstone några mil hemifrån.
Däremot har hatet de senaste åren avtagit och numer har jag egentligen inget emot IFK Göteborg. När man som vuxen fattar charmen kring pyttipannan och hela köret finns det inget att avsky. Särskilt inte när laget numer satsar så mycket på egna talanger.
Och med Stockholms - egentligen - nouveau riche-gäng är jag nöjd vad som än händer, så länge de sportsliga framgångarna inte hamnar hos AIK, Hammarby eller Djurgården. År 2008 är IFK Göteborg i alla fall Göteborgs fotbollslag och inget annat.
Så jag håller tummarna ikväll för att det ska bli avancemang mot tredje kvalomgången och match mot överkomliga Vitoria Guimaraes. Det har faktiskt gått åtta år sen ett svenskt lag senast lirade i den turneringen som kallas Champions League, och så som det känns numer är gruppspelet tillräckligt ointressant för att jag ska behöva en egen liten historia (svenskt lag i CL) att roa mig med. Dessutom kanske Vi måste få ut lag i Europa-halvlobbyisterna håller käft om ett vanligt lag utan särskilda konster uppnår just det.
IFK Göteborg var nämligen hatlaget nummer ett för oss lojala Pekingsupporters. Mellan 1990-1993 blev IFK Norrköping silvermedaljörer i Allsvenskan, alltså fyra gånger på raden, och tre av de gångerna var det tack vare Roger Gustavssons färglösa gäng.
I och för sig tyckte just jag att det var kul att se Johnny Ekström springa sig loss och göra det ena efter det andra målet mot storlaget PSV. Men det var lite tidigare. Då hade jag inte förstått, eller inte velat förstå, hur dessa framgångar bara gjorde eländet värre för oss i Allsvenskan. Det var inte ens så att Blåvitt var som Lyon i Ligue 1; att de vann serien överlägset varje säsong. De vann den sex gånger på sju år, men alltid var det kamp ända in i slutomgångarna. Närmast att knäcka dem var vi hösten 1993 när parken var fullsmockat. Uppåt 20 000 trängdes och väntade och väntade på ett segermål som med stor sannolikhet skulle avgöra var SM-guldet skulle hamna. Johnny Rödlund var nära i slutminuterna men matchen slutade 0-0 och Göteborg kunde hålla i slutomgångarna. Poängen är i alla fall att det var ingen ouppnåelig motståndare som cashade in stålarna i Champions, och sen köpte upp alla nya, unga, stjärnspelare i Sverige.
Därför hatade vi dem. Därför har vi kallat dem ICA. Och jag kommer aldrig förlåta dem för att de berövade min barndom på en euforisk upplevelse, SM-guld på plats eller åtminstone några mil hemifrån.
Däremot har hatet de senaste åren avtagit och numer har jag egentligen inget emot IFK Göteborg. När man som vuxen fattar charmen kring pyttipannan och hela köret finns det inget att avsky. Särskilt inte när laget numer satsar så mycket på egna talanger.
Och med Stockholms - egentligen - nouveau riche-gäng är jag nöjd vad som än händer, så länge de sportsliga framgångarna inte hamnar hos AIK, Hammarby eller Djurgården. År 2008 är IFK Göteborg i alla fall Göteborgs fotbollslag och inget annat.
Så jag håller tummarna ikväll för att det ska bli avancemang mot tredje kvalomgången och match mot överkomliga Vitoria Guimaraes. Det har faktiskt gått åtta år sen ett svenskt lag senast lirade i den turneringen som kallas Champions League, och så som det känns numer är gruppspelet tillräckligt ointressant för att jag ska behöva en egen liten historia (svenskt lag i CL) att roa mig med. Dessutom kanske Vi måste få ut lag i Europa-halvlobbyisterna håller käft om ett vanligt lag utan särskilda konster uppnår just det.
Läs även andra bloggares åsikter om IFK Göteborg, Champions League, Allsvenskan, Göteborg, Roger Gustavsson, Europa, Peking, Norrköping, barndom
3 kommentarer:
Bra skrivet. Jag går knappast att kalla IFK GBG-sympatisör, men ikväll höll jag faktiskt på dem. Synd att det gick som det gick.
Bra blogg annars.
Om Rogers gäng i början av 90-talet kan kallas "färglösa" måste jag fråga vad i Allsvenskan från samma tid som var så underhållande, kreativt och färgstarkt.
Blåvitt har aldrig varit särskilt exotiskt, men det har inte heller Allsvenskan varit.
Många lag spelade roligare fotboll. Det var andra gradens 'rolig-fotboll', men själva stilen var lite mer underhållande. Jag tänker omedelbart på Stefan Lindkvist t ex och somnar nästan.
Skicka en kommentar