Grupp C

"Dödens grupp" måste vara det mest uttjatade uttrycket inom fotboll sedan "spetskompetens". Är Grupp C ett sånt omöjligt getingbo? Det får de kommande veckorna visa. Sett över ett längre perspektiv borde ju inte Holland, som i media räknas som ett av de tre stora i gruppen, ha så jättemycket att säga till om. Om Italien och Frankrike är på topp ska de gå vidare.

Det känns nämligen som att Hollands generationsväxling har inneburit att man inte längre är bland de allra bästa. Den senaste storhetstiden byggde på den där fantastiska upplagan av Ajax, 1995. Bergkamp, bröderna De Boer, Davids, Seedorf, Winter, Overmars, Kluivert etc. är alla borta. Efter EM 2000 har Holland aldrig varit en riktig stormakt. Semifinalen i förra EM nåddes via en nagelbitare mot Sverige, och seger mot Lettland innan. Man har helt enkelt inte lyckas ersätta luckan efter de gamla, bortsett från några undantag. Spelare som Huntelaar och Babel (som inte medverkar på grund av skada) har fortfarande mycket att bevisa, Sneijder har inte blivit den där giganten som många har väntat sig, och Robbens karriär haltar. Det största problemet är försvaret, som visserligen aldrig varit Hollands adelsmärke. Men nu är den väl sämare än på väldigt länge?

Även Italien har lite försvarsproblem, och till skillnad från holländarna har det tidigare varit det stora adelsmärket. Nu är det precis tvärtom att det kryllar av skickliga anfallare i Italien, varav många har fått stanna hemma på grund av konkurrensen. Försvaret däremot saknar paret Cannavaro-Nesta som under 7-8 år regerade totalt. Även Maldini är sedan många år borta. Kvar finns vad? Materrazzi, som fallit tillbaka i gammalt mönster med sin klantighet, den överreklamerade Barzagli som alla hyllar utan att knappt ha sett honom spela, den begränsade Panucci, den relativt orutinerade Chiellini, one-tournament-mannen Fabio Grosso...

Dessutom börjar laget bli ganska ålderstiget. Gli Azzurri får hoppas att milaneserna Pirlo och Gattuso, som de senaste 4-5 åren har drabbats av mättnad efter att ständigt ha medverkat i enorma matcher i VM och Champions League, nu känner sig lite revanschsugna efter en dålig säsong med klubblaget. Camoranesi är en underskattad del i laget. Annars varningens finger för Di Natale. Toni behöver knappt nämnas. Och så jokern Cassano, som har haft en kanonsäsong i Serie A.

Frankrike har den bästa blandningen, det vill säga de mest lovande talangerna, som därmed kommer att spela en större roll än vad fallet är hos Italien. Men trots finalplatsen för två år sen kan jag inte riktigt lita på att Domenech är någon demontränare som får ut max av materialet. Det känns som att Frankrike fortfarande inte gör så många mål. Ta till exempel hemmamatchen mot Skottland i kvalet, där man dominerade fullständigt, men den skottska muren höll igen och slutresultaten blev 0-1. Häromdagen blev det 0-0 hemma mot Colombia i genrep. Ändå finns det, som sagt, få lag i den här turneringen som ser fulländade ut. Så visst har Frankrike chansen att vinna sitt tredje EM i historien.

Rumänien gör comeback i stora sammanhang efter åtta års frånvaro. Den inhemska ligan har varit väldigt bra de senaste åren. Det kanske kan vara en föraning om deras styrka? För de av oss som främst följer den italienska ligan ger Rumänien ett starkt intryck med stjärnorna Mutu och Chivu, samt Lazios Radu och Sienas Codrea. I ett EM bör man kunna störa de stora, men någon avancemang för laget kan jag inte tro på.

Det känns på nåt sätt vemodigt när jag minns tillbaka till Rumäniens näst senaste slutspelsmatch, och inser att både Mutu och Chivu då var med som tonåringar, när Rumänien besegrade England med 3-2. Åtta år...

Frankrike och Italien möts i den sista omgången, och det behöver väl inte nämnas hur laddat det mötet kommer att bli. Eller kan bli. Det finns nämligen en hyggligt trolig möjlighet att gruppen då redan har avgjorts - via fransk och italiensk seger mot både Rumänien och Holland. Större under har skett.

Läs även andra bloggares åsikter om EM, Rumänien, Frankrike, Italien, Holland, Ajax, Chivu, Mutu, Domenech