5. Milan
Det var bara en tidsfråga innan arrogansen skulle slå tillbaka mot Milan, och det här blev det året. 2007/08 borde ha blivit säsongen som man skulle ta sig i kragen och börja bygga nytt. Istället valde man att fortsätta gotta sig över CL-triumfen, och nonchalera det faktum att man nyss fått sin sämsta placering i ligan på fem år. När Emerson presenterades som den enda värvningen under sommaren (bortsett från Patos speciella fall) var det uppenbart att ledningen inte insett allvaret. Jag tippade Milan sexa i serien, och fick alltså nästan rätt. När det så fortsatte att gå lika trögt i början av serien, som säsongen innan, svarade många att "Milan satsar på Champions League". Och det är där jag ser arrogansen. Kring årsskiftet började man också brösta sig över att ha vunnit två matcher i Japan; VM för klubblag och ständigt tala om vilken stor vinnarklubb man är. Samtidigt - innan Pato anslöt - pekade allt på att man skulle missa fjärdeplatsen i ligan. Och sen föll allt i februari när Arsenal vann med 2-0 på San Siro. Då menade Galliani att Champions League var prioritet nummer tre för säsongen efter Supercupen (!) och VM för klubblag. Och då förstod de flesta av oss vad det hela hade handlat om. Att mycket av det som sades innan bara var skitsnack, en uppenbar helgardering för eventuella misslyckanden. Och sedan fullbordades allt med att man missade racet mot Fiorentina. Just den biten var väl egentligen inget fiasko. Uppförsbacken var helt enkelt för brant vid årsskiftet. Hade Fiorentina varit lite vassare hade man aldrig ens kommit nära. Först nu kommer reningsbadet. Ancelotti försvinner, och inför nästa säsong kommer Zambrotta och Pato från start. Pirlo och Seedorf, som ofta har vikt ner sig i serielunken, slipper Champions och kommer att vara fräschare. Därtill har vi storstjärnan Kaká. Med andra ord kan Milan blanda sig i ligastriden nästa säsong. Men det här är det definitiva slutet på en era, och det kommer dröja några år innan man spelar en huvudroll i Europa.
4. Fiorentina
Jag är inte riktigt lika imponerad som alla andra. Hade nämligen höga förväntningar på Fiorentina. En tredjeplats minst. Därför kan jag gratulera laget till fjärdeplatsen, men man har väl knappast förbättrat sig sedan förra säsongen? Bara att man fick börja på 0 och inte -18 den här gången eller vad det nu var man fick. Inställningen till Uefacupen kändes annars lite märkligt och det var på vippen att den kostade laget en fjärdeplats, vars eventuella sorg visade sig först efter att man åkt ur mot Rangers, och några dagar senare fått stryk mot Cagliari. Man fick dock en sista chans och den tog man. Bortaspelet får förbättras om tvåfrontskriget ska lyckas nästa säsong.
3. Juventus
Desto mer kan man tala om en klubb som har överträffat sig, här. Enligt mitt sätt att se på saken i alla fall. Juventus köpte många nya spelare, hade ny tränare, och hade onödigt stort press på sig. Men det funkade utmärkt. All heder till Ranieri. Jag trodde inte ett dugg på gubben, men han måste ha gjort något rätt. Jag trodde inte heller på Del Piero, och efter de första matcherna var det inget som antydde något annat än att hans återkomst till Serie A skulle bli ett fiasko. Men sen blev det bara så att han bestämde sig för att göra en massa mål. Jag letar efter förklaringar men hittar inget särskilt. Del Piero vann skytteligan, förmodligen för att han i sina bästa dagar är en briljant spelare, och sånt ska man kanske inte underskatta. Annars gjrode Trezeguet sitt som vanligt, samtidigt som Camoranesi och Sissoko var sjukt bra hela säsongen respektive våren. Nu kommer jag ändå inte att tro på Juventus inför nästa säsong. Då börjar tvåfrontskriget för dem också.
Det var bara en tidsfråga innan arrogansen skulle slå tillbaka mot Milan, och det här blev det året. 2007/08 borde ha blivit säsongen som man skulle ta sig i kragen och börja bygga nytt. Istället valde man att fortsätta gotta sig över CL-triumfen, och nonchalera det faktum att man nyss fått sin sämsta placering i ligan på fem år. När Emerson presenterades som den enda värvningen under sommaren (bortsett från Patos speciella fall) var det uppenbart att ledningen inte insett allvaret. Jag tippade Milan sexa i serien, och fick alltså nästan rätt. När det så fortsatte att gå lika trögt i början av serien, som säsongen innan, svarade många att "Milan satsar på Champions League". Och det är där jag ser arrogansen. Kring årsskiftet började man också brösta sig över att ha vunnit två matcher i Japan; VM för klubblag och ständigt tala om vilken stor vinnarklubb man är. Samtidigt - innan Pato anslöt - pekade allt på att man skulle missa fjärdeplatsen i ligan. Och sen föll allt i februari när Arsenal vann med 2-0 på San Siro. Då menade Galliani att Champions League var prioritet nummer tre för säsongen efter Supercupen (!) och VM för klubblag. Och då förstod de flesta av oss vad det hela hade handlat om. Att mycket av det som sades innan bara var skitsnack, en uppenbar helgardering för eventuella misslyckanden. Och sedan fullbordades allt med att man missade racet mot Fiorentina. Just den biten var väl egentligen inget fiasko. Uppförsbacken var helt enkelt för brant vid årsskiftet. Hade Fiorentina varit lite vassare hade man aldrig ens kommit nära. Först nu kommer reningsbadet. Ancelotti försvinner, och inför nästa säsong kommer Zambrotta och Pato från start. Pirlo och Seedorf, som ofta har vikt ner sig i serielunken, slipper Champions och kommer att vara fräschare. Därtill har vi storstjärnan Kaká. Med andra ord kan Milan blanda sig i ligastriden nästa säsong. Men det här är det definitiva slutet på en era, och det kommer dröja några år innan man spelar en huvudroll i Europa.
4. Fiorentina
Jag är inte riktigt lika imponerad som alla andra. Hade nämligen höga förväntningar på Fiorentina. En tredjeplats minst. Därför kan jag gratulera laget till fjärdeplatsen, men man har väl knappast förbättrat sig sedan förra säsongen? Bara att man fick börja på 0 och inte -18 den här gången eller vad det nu var man fick. Inställningen till Uefacupen kändes annars lite märkligt och det var på vippen att den kostade laget en fjärdeplats, vars eventuella sorg visade sig först efter att man åkt ur mot Rangers, och några dagar senare fått stryk mot Cagliari. Man fick dock en sista chans och den tog man. Bortaspelet får förbättras om tvåfrontskriget ska lyckas nästa säsong.
3. Juventus
Desto mer kan man tala om en klubb som har överträffat sig, här. Enligt mitt sätt att se på saken i alla fall. Juventus köpte många nya spelare, hade ny tränare, och hade onödigt stort press på sig. Men det funkade utmärkt. All heder till Ranieri. Jag trodde inte ett dugg på gubben, men han måste ha gjort något rätt. Jag trodde inte heller på Del Piero, och efter de första matcherna var det inget som antydde något annat än att hans återkomst till Serie A skulle bli ett fiasko. Men sen blev det bara så att han bestämde sig för att göra en massa mål. Jag letar efter förklaringar men hittar inget särskilt. Del Piero vann skytteligan, förmodligen för att han i sina bästa dagar är en briljant spelare, och sånt ska man kanske inte underskatta. Annars gjrode Trezeguet sitt som vanligt, samtidigt som Camoranesi och Sissoko var sjukt bra hela säsongen respektive våren. Nu kommer jag ändå inte att tro på Juventus inför nästa säsong. Då börjar tvåfrontskriget för dem också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar