13. England

Good old Enlgand misslyckades igen. Den här gången med råge. Hela VM var egentligen ett halvt fiasko som såg lite bättre ut eftersom Frankrike hittade en ny lägstanivå som ingen gjort tidigare, och Italien slutade sist i sin grupp. Det enda man presterade var knappt 5 minuter av anstormning mot det tyska målet i åttondelen. Utöver det så... Vi som tyckte att Svennis England var ruskigt tråkiga för fyra år sen fick se ett riktigt skitlag den här gången, som var tråkigt och dåligt.

Som jag skrev mitt under VM tycker jag att pressen här i Sverige (och antagligen även där borta) har haft en övertro på Fabio Capello. Man har stirrat sig blinda på en lyckad kval och en tränare vars rykte på 2000-talet har varit större än hans meriter, och struntat i uppenbara brister i truppen, eller i vanlig ordning överskattat vissa spelare för att man ser dem briljera i Premier League varje vecka. Men som Stu Baxter skulle ha sagt, this is the World Cup, not the fucking Premiership.

De två största problemen var längst fram och längst bak.

England hade ingen målvakt. Så mycket riktigt gjorde Robert Green den kanske mest komiska tabben sedan René Higuitas misslyckade utflykt mot Roger Millas zon i VM 90 redan i första matchen.

England hade en anfallare av yttersta klass. Så mycket riktigt fick England svårt att göra mål. Mot Algeriet kunde man knappt skapa chanser. Mot USA och Slovenien var de väldigt få.

Den där anfallaren heter Wayne Rooney. Som de flesta andra största världsstjärnorna i den moderna fotbollen hade han oddsen emot sig när det kommer till scenariot att han totaldominerar och lever upp till samma status som han skaffat sig i klubbfotbollen. Att han dessutom skulle ta hela Englands anfallsspel på sina axlar gjorde inte saken bättre. Men där satt den ene experten efter den andra och varnade för att England hade en jättechans att vinna VM. Den där Rooney såg ju jättefarlig ut. Mm.... Nice to see your own fans boo yeh!

Dessa två problem förvärrades när även försvaret delvis föll ihop. Ingen Rio Ferdinand och såklart ingen Ledley King efter första matchen. Då kommer Matthew Upson in. Bara en sån sak. Och mot Tyskland faller det hela som ett korthus.

Men sen kom ju ett 2-2-mål som räddade ansiktet. Det fanns plötsligt "ännu en" domarskandal att ta upp. Missförstå mig inte, jag tycker att man har all rätt i världen att älta ett sånt stort domarmisstag. Det är ändå VM vi talar om. Men jag har personligen väldigt svårt att känna medlidandet eftersom jag tycker att 2-2 ändå hade varit ett sånt ologiskt resultat. Jag tror dessutom att Tyskland hade vunnit matchen ändå. Troligen inte med den typen av kontringsmål som vi såg, men man hade gått till pausvila med 2-2, och sen kommit tillbaka och gett matchen ungefär samma karaktär som i början då det stod 0-0.

Om själva incidenten kan jag säga att det är överdrivet att påstå att "alla såg det utom domaren". Jag vill snarare hävda att alla tyckte sig se att bollfan var inne, men det var inte förrän reprisbilderna kom som gapandet började.

Summa sumarum; Englands sämsta VM på minst 20 år, en komisk upprepning av höjda förväntningar och en relativ besvikelse, den här gången rätt så stor. Om fyra år skulle jag tro att det är slut på kapitlet Gerrard-Lampard... De två monstermittfältarna som med facit i hand fick ut väldigt lite av sin tid i landslaget.

Siffror:

1 vinst
2 oavgjorda
1 förlust

3 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, england, gerrard, lampard, capello