Otto Rehagel lade upp muren för sista gången (eller?) och det var ungefär lika blaha som i EM för två år sen.
Grekland kom aldrig in i matchen i premiären mot Sydkorea, och efter det var det nog för sent.
Nigeriamatchen bjöds man på, men man måste ändå gilla Rehagels handlingskraft. Så fort det röda kortet kommer gör byte omedelbart och markerar därmed att "nu jävlar ska vi vinna det här". Och med lite flyt bakåt så lyckades han.
Ändå stod det klart att man troligen behövde besegra Argentina i sista för att kunna gå vidare, och det var lite för mycket begärt.
Den matchen - som får mig att dregla varje gång jag tänker på den, på grund av Argentinas andraställ - fick man mycket kritik för här i Sverige i alla fall. Men nog tycker jag ändå att de agerade korrekt?
Kritiken handlade alltså om att det inte syntes att det var Grekland som hade allt att spela för. För att man inte anföll. Men vore det inte huvudlöst att anfalla mot laget med VM:s bästa anfall?
Det visade sig ju att det inte var så långt borta att det lyckades. Samaras hade ett par riktigt heta chanser vid ställningen 0-0, och hade han satt någon av dem, så kanske det hade gått.
Men Grekland var nog inte tillräckligt bra för att gå vidare, helt enkelt. Man var gruppens sämsta lag sett över alla matcher. Men i VM-sammanhang var det ändå ett steg framåt, med första målet, första poängen och den första segern. Det sistnämnda var också den första i ett stort mästerskap sedan EM-finalen 2004.
Siffror:
1 vinst
0 oavgjord
2 förluster
2 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, grekland, samaras, rehagel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar