lördag 3 juli 2010

Una vittoria uruguaiana

Efter åttondelen var Asamoah Gyan enligt sig själv the happiest man in the world. Efter kvarten är han the saddest man in the world, får man anta.

Glad är kanske inte det rätta ordet, eftersom jag känner sympatier med Gyan, men jag kunde ändå inte vara mer än nöjd med det faktum att Uruguay är vidare, och jag ser något positivt i att inget afrikanskt land har överträffat Kameruns prestation i VM 90.

Jag tror inte att jag behöver poängtera att jag är helt med på solidariteten med Afrika, men fotboll är ändå fotboll och det finns en gräns för hur mycket politik och annat som man tar in. Jag kanske till exempel skulle tycka att Palestina är det land som mest förtjänar något att glädjas åt i denna stund, men hur seriöst känns det att gå omkring och drömma om att Palestina och typ Kongo ska nå en VM-final för att ha nåt att vara stolta över?

VM-historia är viktigt för mig, och Uruguay har alltid symboliserat den frågan för mig. Deras blotta närvaro i ett världsmästerskap får allt att bli så fotboll som det bara kan bli. Jag har i 20 år fantiserat om en stor framgång och för mindre än ett år sen hade jag inte ens kunnat drömma om en åttondelplats. Således måste man nypa sig i armen för att förstå att det nu verkligen har hänt, att Uruguay är i VM-semifinal. Detsamma kan jag inte säga om Ghana. Det är ett lag man unnar framgång, men inte på ett land som Uruguays bekostnad. Uruguay är en legend. "Uruguay-Nederländerna" är en mycket kraftigare bild än "Ghana-Nederländerna".

Dessutom får man tänka att ett afrikanskt land i semifinal är mer eller mindre en tidsfråga. Med det menar jag inte att deras omtalade dominans i framtiden kommer att bli en realitet, men det behövs inte en afrikansk dominans i världsfotbollen för att ett Nigeria, Kamerun, Senegal, Ghana eller Elfenbenskusten ska någon gång lyckas ta sig fram till en semifinal eller final. Det såg vi just igår. Ghana var ca 15 centimeter från att göra det.

Uruguay däremot, är med sina knappa fyra miljoner invånare ett offer för en "logisk" utveckling inom världsfotbollen där de befolkningsmässigt största länderna får allt mer att säga till om. Det här kanske var en chans på de kommande 50 åren (om inte mer) för dem.

Sen att Luis Suarez får offra sig för att detta ska hända, och att Holland än en gång visar sig vara ett av de mest tursamma landslagen man sett de senaste 10 åren, det är en annan femma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inga kommentarer: